Minnen från Château Garreau

Tio år har gått sedan senaste blogginlägget. 1 juni 2011 förändrades allt i och med att Göran lämnade jordelivet. Jag vände mig till mina vänner och frågade om de ville hjälpa till att driva Château Garreau. Tretton av dem sa JA, och vi var fjorton som bildade Garreau AB och som tillsammans skulle ansvara för driften till och med 2016. Sen skulle Garreau säljas. Det blev fantastiska fem år. Så mycket skratt, så mycket jobb, och så mycket utveckling. Hos alla vi fjorton i Garreaufamiljen, som visade sig vara väldigt olika varandra. Men ändå kunde driva det här projektet tillsammans. För mig var det ett sätt att sakta backa ur, jag som andats och levt Garreau i över tio år behövde det. Jag var så fast i detaljerna, hur jag tyckte det skulle se ut överallt. Nu kom nya människor in, med nya egna idéer. Det tog ett tag innan jag vande mig ska jag erkänna men när det var dags att sälja var jag mentalt klar. Jag kunde med ett leende på läpparna ge bort möbler, lampor, mattor, prydnadssaker, köksutrustning, maskiner... På så vis lever Garreau vidare lite här och där i olika hem. Och jag bodde med Roland i Kanade sedan fem år och tog bara med mig några minnessaker. 

Den nya ägaren Minna tog sig an Garreaus utomhusmiljö, rev den gamla stenladan och verkstaden som Åke byggde. Anlade springbrunn och hällde på runda små stenar på marken. Lade stenbeläggning över trädgårdslandet och sågade ner de uråldriga almarna. Jag ville inte komma tillbaka. Förrän nu i september. Bodde en natt i kungarummet. Konstaterade att det yttre underhållet var eftersatt. Det finns ingen Garreaufamilj längre som träffas höst och vår för att arbeta tillsammans och få huset i bästa skick. Det finns nya ägare som bor i Bordeaux. Och det är visst till salu igen. Jag önskar det fina gamla huset på den magiska platsen en ny ägare som har tid och råd att ta hand om det.

Nu är det november 2022, jag och Roland bor i Brantevik och jag har blivit ombedd att hålla föredrag på Södra Skolan som ligger strax ovanför vårt hus. Där träffas sedan många år Kaffebönorna (Branteviks kvinnor), den sista lördagen i varje månad. På grund av elprisernaa håller vi hus i en lite mindre lokal, och där kan man inte visa bilder. Så jag gör därför det här blogginlägget, så att de som lyssnat på mig kan se hur det såg ut. 

Först tre bilder från år 2000. Övergivet sedan 35 år tillbaka, den vackra fd borgmästarbostaden utanför Cadillac ropar på hjälp. Ropet hörsammas av en fransk ryttare (Pierre), och skickas vidare till en svensk ryttarinna (som är jag). Huset blev lyckligt, fylldes med glada människor och vackra möbler. Vinet och maten flödade. Vi fick 16 oförglömliga år tillsammans. Nedan följer några utvalda bilder.

La Lune Rousse

Asfalten på de små slingriga vägarna är våt denna morgon, luften fräsch och lite fuktig efter nattens regn. Allt blommar här runt Cadillac denna årstid, den underbart oklippta dikesrenen sprakar av vilda och fritt växande blommor i alla färger och former, rosenbuskarna som klättrar på murar och husväggar prunkar av hundratals, nej tusentals rosor. Skogen är mera vit än grön av blommande akacia, fläder, rönn, slån, oxel, kastanje. I buskagen sjunger fåglarna för mig när jag springer förbi på morgonens träningsrunda inför mitt livs första Maratonlopp. Taltrasten upprepar sin sångslinga, om och om igen, göken gal sitt enformiga ko koo, men näktergalen liksom pratar med mig med alla sina läten. Undrar vad han säger? Han undrar nog varför jag springer, varför jag inte flyger i stället, det är ju så mycket enklare, och går så mycket fortare. Ja denna morgon känns det verkligen inte som om jag flyger fram, gårdagens sexrätters middag hos Maryse och Sylvain sitter i kroppen, inga hastighetsrekord, får vara glad om jag håller 6.30 tempo.
Maryse och Sylvain driver vingården Château Clarens. De har 10 hektar vinstockar och gör allt arbete själva. De vill inte expandera, känner alla sina kunder personligen, säljer allt vin de producerar och lever ett gott liv tillsammans med naturen, familjen och vännerna. Vi pratar om vädret, denna vår är kallare än normalt. C'est la lune rousse förklarar Maryse, den rosa månen som föds i april och lämnar oss i maj varje år. Jaha tänker jag, ytterligare något att lära av detta förunderliga folk. Häng inte ut tvätten under den rosa månen, då blir det vita rosa, och framför allt, plantera ingenting under den rosa månen, risken är att det dör. Jag tänker på det stackars persikoträdet som aldrig fick liv, som vi planterade utan att ha en aning om detta fenomen. Vi har kommit fram till kvällens höjdpunkt, Lamproie à la Bordelaise, en enorm ålliknande fisk med rött kött som tar sig upp i Garronne floden varje vår, marinerad i Cabernet Sauvignong och Merlot från 2005, mörk mustig mat som får oss att associera till måltider man lagat i urminnes tider. 
 "On taille toujours avec la lune", vi beskär alltid vinet efter månen förklarar Maryse, vi får en snabbkurs i hur man ska tänka. Nymåne för att få tillväxt, avtagande måne för att få vila när vinstockarna ska vila sig på vintern.  Det är svårt att hitta människor som kan det här nuförtiden säger Maryse, hon har fått lära sig av sin pappa som har en vingård borta i Loupiac. Skrock och vidskepelse? Nej, jag vet att Maryse pratar om viktig kunskap som håller på att gå förlorad till förmån för rationell och industriell syn på odling och uppfödning. Smaklösa jordgubbar med exakt lika form för att de ska passa i kartongerna, vattniga snabbväxande kycklingar, vin som smakar exakt likadant oavsett årgång. Kunskapen om la lune rousse är en av hemligheterna som gör att Maryse och Sylvains viner doftar och smakar med en alldeles speciell finess som naturligtvis förstärks av att vi vet all den omsorg och kärlek som de personligen lägger ner på varje enskild vinplanta. 
Leve småskaligheten. 
Att inte expandera är ett kvalitetsval, inte bara för vinet utan för livet.

I See You

NU har jag kommit på det! Eller rättare sagt, för ett par veckor sen kom jag på det. När jag var på promenad ner från Château Ricaud mellan vinstockarna som dignade av mögliga druvor (ja, de ska vara mögliga, det är då vinet blir så där sött och gott och får kallas Loupiac eller Sauternes eller Cadillac), tillsammans med några trevliga gäster. Gästernas erfarenhet var att fransmän är snorkiga och svåra att kommunicera med, speciellt uppe i Paris. Ja, de är speciella, de är inte som vi svenskar när det gäller kommunikation. Inte alls. Mycket av mina sporadiska blogginlägg handlar ju precis om detta. Om att fransmännen använder tusen gånger fler ord än vi gör (jag överdriver inte), att man måste upprepa en sak minst fem gånger innan någon som helst överenskommelse kan inträda. Helt olikt oss svenskar alltså som tycker det är pinsamt att upprepa en sak över huvud taget av rädsla att få tillbaks "tror du jag är dum eller", "det där här du ju redan sagt", "sluta tjata". I Frankrike finns inte begreppet tjata, för alla tjatar hela tiden så det finns liksom inte någon motsats. Men nu till min nya spaning om detta folk som aldrig upphör att förvåna och förtjusa mig.

Det handlar om det som beskrivs så fint i filmen Avatar - om nödvändigheten av I See You.

Jag tar ett exempel. Spanar in detta fenomen på flygplatsen i Biarritz där det står en kö med människor som ska beställa kaffe, croissant eller smörgås av kvinnan bakom disken. Så här gör en svensk - tittar inte i ögonen, tittar någon helt annan stans, hasplar fort ur sig det han eller hon vill ha, tar upp plånboken, ser otålig ut, ofta lite stressad (det är ju kö, tänk om de bakom blir otåliga och det är mitt fel). Kvinnan hör så klart inte, hon känner sig påhoppad av denna ouppfostrade varelse på andra sidan som inte ser henne, utan bara det hon ska servera. Hon försvarar sig på det sätt hon kan, till exempel genom att inte låtsas förstå, eller att vara extremt långsam, eller att prata med någon annan i kön. Hon är helt enkelt rädd och känner sig kränkt.

Så här gör fansmännen, och de svenskar som lärt sig, till exempel jag själv. Tittar kvinnan i ögonen, andas ut, säger Bonjour Madame, ler, kollar av att hon också ler och svarar med Bonjour, andas ut igen, liten paus. Kontakt etablerad, jag ser dig, jag vill dig inget ont. Du är ok, jag är ok. Nu kan vi börja kommunicera. Hon öppnar sina öron och anstränger sig verkligen för att förstå vad jag säger, och detta enkla förändrar allt. Det har ingenting med språk att göra, det har med medmänsklighet att göra. Det har att göra med att det blir knas när Human Doings (svenskar) ska kommunicera med Human Beings (fransmän).

Vad är det för fel på social kontroll?

Kvällstankar. Tre dagar efter Norge. En helt naturlig tanke hos alla är just nu - Hur kunde det hända? Vad kan vi göra så att det inte händer igen? Hade jag kunnat gjort något om jag bott granne med galningen? Jag tror inte det hade hänt i Frankrike. Inte i det Frankrike jag känner i alla fall, inte i Frankrike runtikring Cadillac. För där hänger alla ihop med varandra. Det finns ingen som inte tillhör. Alla har många som man hör ihop med. Hela samhället bygger på det, att man tar hand om varandra, att man bryr sig, att man vågar gå nära och säga ifrån. Det är helt naturligt, det är inget man tänker på. Det är ingen lag som stiftats som säger att det ska vara så. Det bara är så. Stephan och Isabelle från byn Laroque var här på besök i början av juli, de hade aldrig varit i Sverige. De gillade verkligen naturen och människorna men en sak slogs de av - har ni inte några gamla människor i Sverige? Jo, säger jag, vi har väl en av världens högsta medellivslängder. Men var är dom då? Var är alla riktigt gamla människor? ja inte är dom ute i samhället i alla fall. Dom sitter väl på nå't hem kanske. I Cadillac och i byarna däromkring ser man människor i verkligen alla åldrar, från 0 till 100. De gamle finns där, sitter på en bänk och pratar, kollar på ett bouleparti, gör dagens utflykt och stapplar bort till bageriet, kommer ut med en baguette, stapplar in på baren för att ta en kaffe, nu har halva dagen gått, hötter med käppen åt en ung slyngel som inte har vett att sakta ner sin moped, skruvar upp hörapparaten för att uppfatta vad som sägs vid bordet bredvid. . . De gamla har rynkig hud och krum rygg, men det gör ingenting, för de hör till - oss, och vi hör till - dom. För det finns inget vi och dom - det finns bara ett vi. Jag känner mig så levande där nere i Cadillac, för i varje blick och i varje möte finns ett "jag ser dig", som känns djupt in i min själ. Jag vill inte sköta mig själv och gå med rädd blick och uppskjutna axlar, jag vill inte tänka misstänksamma tankar om de jag möter, jag vill inte ropa på fler poliser och fler lagar och kraftinsatser mot terror. Jag vill möta varje människa jag möter med öppet sinne och öppet hjärta - för då finns ingen grogrund för ett nytt Norge 22 juli.

Bli skvallertant!

Det här är ett upprop. Bli skvallertant! Positiv skvallertant.

Idag satt jag i sjöstugan hos Henric och Gillan och fikade vid 11-tiden. Vi satt inne för det var lite gråmulet och vinden låg på rakt in. Inne sken solen, hon heter Gillan. Denna underbara kvinna får mig att må så bra, och vet ni varför, jo Gillan är en positiv skvallertant. I torsdags hade dom en liten bryggfest, jag var där men kände ingen. Pratade, åt och drack sådär som man gör på bryggfester. Gillan berättar för mig om det där paret som jag satt bredvid och som tyckte att jag var trevlig. Hon berättar för mig om något som hon hört från någon annan, och som handlar om mig, och som är positivt. Vi är ju lite dåliga i vårt land på att ge varandra direkta komplimanger och beröm. Där är dom bättre i Frankrike, mycket bättre. Men i stället för att beklaga oss kan vi göra som Gillan, tala om det för den som det berör!

Sen var jag på middag uppe hos Marianne, och det var där som idén med positiv skvallertant föddes. Ann Kristin berättar om sin arbetsplats där ingen berömmer varandra direkt, men där hon kan få höra att "ja han är så duktig och lätt att samarbeta med. . ." Då RUSAR Ann Kristin bort till han som det berör och talar om att det finns någon som tycker han är bra.

Svårare än så är det inte att göra skillnad. . .