onsdag 2 november 2011

I See You


NU har jag kommit på det! Eller rättare sagt, för ett par veckor sen kom jag på det. När jag var på promenad ner från Château Ricaud mellan vinstockarna som dignade av mögliga druvor (ja, de ska vara mögliga, det är då vinet blir så där sött och gott och får kallas Loupiac eller Sauternes eller Cadillac), tillsammans med några trevliga gäster. Gästernas erfarenhet var att fransmän är snorkiga och svåra att kommunicera med, speciellt uppe i Paris. Ja, de är speciella, de är inte som vi svenskar när det gäller kommunikation. Inte alls. Mycket av mina sporadiska blogginlägg handlar ju precis om detta. Om att fransmännen använder tusen gånger fler ord än vi gör (jag överdriver inte), att man måste upprepa en sak minst fem gånger innan någon som helst överenskommelse kan inträda. Helt olikt oss svenskar alltså som tycker det är pinsamt att upprepa en sak över huvud taget av rädsla att få tillbaks "tror du jag är dum eller", "det där här du ju redan sagt", "sluta tjata". I Frankrike finns inte begreppet tjata, för alla tjatar hela tiden så det finns liksom inte någon motsats. Men nu till min nya spaning om detta folk som aldrig upphör att förvåna och förtjusa mig.
Det handlar om det som beskrivs så fint i filmen Avatar - om nödvändigheten av I See You.
Jag tar ett exempel. Spanar in detta fenomen på flygplatsen i Biarritz där det står en kö med människor som ska beställa kaffe, croissant eller smörgås av kvinnan bakom disken. Så här gör en svensk - tittar inte i ögonen, tittar någon helt annan stans, hasplar fort ur sig det han eller hon vill ha, tar upp plånboken, ser otålig ut, ofta lite stressad (det är ju kö, tänk om de bakom blir otåliga och det är mitt fel). Kvinnan hör så klart inte, hon känner sig påhoppad av denna ouppfostrade varelse på andra sidan som inte ser henne, utan bara det hon ska servera. Hon försvarar sig på det sätt hon kan, till exempel genom att inte låtsas förstå, eller att vara extremt långsam, eller att prata med någon annan i kön. Hon är helt enkelt rädd och känner sig kränkt.
Så här gör fansmännen, och de svenskar som lärt sig, till exempel jag själv. Tittar kvinnan i ögonen, andas ut, säger Bonjour Madame, ler, kollar av att hon också ler och svarar med Bonjour, andas ut igen, liten paus. Kontakt etablerad, jag ser dig, jag vill dig inget ont. Du är ok, jag är ok. Nu kan vi börja kommunicera. Hon öppnar sina öron och anstränger sig verkligen för att förstå vad jag säger, och detta enkla förändrar allt. Det har ingenting med språk att göra, det har med medmänsklighet att göra. Det har att göra med att det blir knas när Human Doings (svenskar) ska kommunicera med Human Beings (fransmän).

måndag 25 juli 2011

Vad är det för fel på social kontroll?




Kvällstankar. Tre dagar efter Norge. En helt naturlig tanke hos alla är just nu - Hur kunde det hända? Vad kan vi göra så att det inte händer igen? Hade jag kunnat gjort något om jag bott granne med galningen? Jag tror inte det hade hänt i Frankrike. Inte i det Frankrike jag känner i alla fall, inte i Frankrike runtikring Cadillac. För där hänger alla ihop med varandra. Det finns ingen som inte tillhör. Alla har många som man hör ihop med. Hela samhället bygger på det, att man tar hand om varandra, att man bryr sig, att man vågar gå nära och säga ifrån. Det är helt naturligt, det är inget man tänker på. Det är ingen lag som stiftats som säger att det ska vara så. Det bara är så. Stephan och Isabelle från byn Laroque var här på besök i början av juli, de hade aldrig varit i Sverige. De gillade verkligen naturen och människorna men en sak slogs de av - har ni inte några gamla människor i Sverige? Jo, säger jag, vi har väl en av världens högsta medellivslängder. Men var är dom då? Var är alla riktigt gamla människor? ja inte är dom ute i samhället i alla fall. Dom sitter väl på nå't hem kanske. I Cadillac och i byarna däromkring ser man människor i verkligen alla åldrar, från 0 till 100. De gamle finns där, sitter på en bänk och pratar, kollar på ett bouleparti, gör dagens utflykt och stapplar bort till bageriet, kommer ut med en baguette, stapplar in på baren för att ta en kaffe, nu har halva dagen gått, hötter med käppen åt en ung slyngel som inte har vett att sakta ner sin moped, skruvar upp hörapparaten för att uppfatta vad som sägs vid bordet bredvid. . . De gamla har rynkig hud och krum rygg, men det gör ingenting, för de hör till - oss, och vi hör till - dom. För det finns inget vi och dom - det finns bara ett vi. Jag känner mig så levande där nere i Cadillac, för i varje blick och i varje möte finns ett "jag ser dig", som känns djupt in i min själ. Jag vill inte sköta mig själv och gå med rädd blick och uppskjutna axlar, jag vill inte tänka misstänksamma tankar om de jag möter, jag vill inte ropa på fler poliser och fler lagar och kraftinsatser mot terror. Jag vill möta varje människa jag möter med öppet sinne och öppet hjärta - för då finns ingen grogrund för ett nytt Norge 22 juli.

lördag 16 juli 2011

Bli skvallertant!


Det här är ett upprop. Bli skvallertant! Positiv skvallertant.
Idag satt jag i sjöstugan hos Henric och Gillan och fikade vid 11-tiden. Vi satt inne för det var lite gråmulet och vinden låg på rakt in. Inne sken solen, hon heter Gillan. Denna underbara kvinna får mig att må så bra, och vet ni varför, jo Gillan är en positiv skvallertant. I torsdags hade dom en liten bryggfest, jag var där men kände ingen. Pratade, åt och drack sådär som man gör på bryggfester. Gillan berättar för mig om det där paret som jag satt bredvid och som tyckte att jag var trevlig. Hon berättar för mig om något som hon hört från någon annan, och som handlar om mig, och som är positivt. Vi är ju lite dåliga i vårt land på att ge varandra direkta komplimanger och beröm. Där är dom bättre i Frankrike, mycket bättre. Men i stället för att beklaga oss kan vi göra som Gillan, tala om det för den som det berör!
Sen var jag på middag uppe hos Marianne, och det var där som idén med positiv skvallertant föddes. Ann Kristin berättar om sin arbetsplats där ingen berömmer varandra direkt, men där hon kan få höra att "ja han är så duktig och lätt att samarbeta med. . ." Då RUSAR Ann Kristin bort till han som det berör och talar om att det finns någon som tycker han är bra.
Svårare än så är det inte att göra skillnad. . .


söndag 26 juni 2011

Om livet - och döden


Kan man blogga om döden i ett forum som detta? Ja, för döden är verkligheten, min verklighet och många andras verklighet, denna vår år 2011. Göran är död. Min livskamrat finns inte längre, åtminstone inte i den fysiska form som jag är van vid. Det är overkligt och ovant och . . . så sorgligt. Vi som skapade Garreau tillsammans, vi som levde i nuet och som gjorde varje dag till ett smycke. Vi som höll föreläsningar om hur man förverkligar en vision tillsammans med sin partner. Hur man lär sig använda varandras olikheter för att tillsammans åstadkomma mer än vad man kan göra själv. Jag är i alla fall så otroligt tacksam för alla de dagar vi hade tillsammans, alla de dagar som vi fyllde med upplevelser, kärlek och en obändig lust att alltid göra "det där lilla extra". Kanske visste vi att tiden vi skulle få tillsammans var utmätt. När jag sitter här och skriver känns det som om vi levde tillsammans många, många fler dagar än de som blev. Vi var dom där som andra tittade på och sa "men vad häftigt, ni har ju verkligen gjort det som så många drömmer om och pratar om". Jag är så tacksam för att vi gjorde det, och så förundrad över den obändiga energi som vi tillsammans kunde mobilisera, i alla lägen, om man undantar Görans sista vecka i livet. Då fanns det bara en väg att gå, då hjälpte ingenting. Det var bara att kapitulera. Inför livet, och inför döden. För dom hänger intimt ihop. Och mitt i den tystnad, oändliga sorg, ilska, ledsamhet och hela känsloregistret som fanns denna din sista vecka i livet, mitt i alla dessa nyanser av svart, så spirade små kärleksfulla händelser, precis som det efter en skogsbrand kan spira små gröna strån. Vi kom överens, vi försonades, vi sköt inte längre upp. Vi förstod in i märgen att livet inte är något vi ska ta för givet, det är inte något som ska levas sen, det pågår runt omkring oss nu, nu och nu.
Tack Göran - för att du var så generös - ända in i det sista.

lördag 7 maj 2011

Om att vända om


Kvällens tankar skrivs från Ingarö. Det är sådär vackert som det bara kan vara en kväll i början av maj i skärgården. Har kommit hem från en lång härlig cykeltur med min 22-årige son, kors och tvärs genom skog och på små grusvägar.
Läge för vårskrik!
Tänker på begreppet lycka, har inte varit i Sverige så mycket denna vinter men förstått att det är ett hett ämne på teve och i tidningar. Vår jakt på lycka, recept för ett lyckligt liv, hur gjorde jag för att finna lyckan? . . . Är lycka något som finns runt hörnet, där borta, i den eller den upplevelsen. Är lycka alltid förknippat med en aktivitet - att jag gör något. Blir jag lyckligare för att jag rest till hundra länder, bestigit hundra berg eller cyklat hundra mil? Jag är en mycket aktiv person och skulle utan vidare kunna svara JA på den frågan. Ju mer desto bättre, ju högre desto häftigare, ju längre desto mer tillfredsställande.
Men, nu har denna Duracellkanin som är jag börjat fundera i för mig nya banor. Min älskade sambo är också Duracellkanin, han är sjuk och utslagen denna vackra vårvecka. Jag vamar (vård av man om ni undrar vad det betyder), vilket betyder ett mycket stilla liv med tid för vila, eftertanke och meditation. Först infann sig en stor frustration när jag märkte att vi fick ställa in en massa planerade aktiviteter. Sen infann sig ett stort LUGN. Jag har läst om att man ska stanna i många kloka böcker, men inte riktigt fattat att det även skulle gälla mig. Jag gör ju min qigong varje morgon och tycker jag är hyfsat bra på att vara närvarande. Men - att stanna - det har jag nog nästan aldrig provat förut. Det känns som att jag vänder om, jag liksom vänder på flödet. I stället för att jaga upplevelser för att få den där känslan av tillfredsställelse och lycka så vände jag ryggen till alltihop. Jag stannade upp och gjorde ingenting, och då menar jag ingenting. Inte läsa bok, inte sitta vid datorn, inte göra qigong. Ur detta ingenting så skapades liksom ett inre rum, där inga tankar finns, där det är lugnt.
Sent ska synderskan vakna är det säkert någon som tänker nu, har jag inte sagt att du borde. . .
I alla fall, vet ni vad som hände då, när jag stannade? Jo, en alldeles underbar känsla av både lycka och tacksamhet kom och knackade på, och blev insläppt, för jag var ju inte längre upptagen av att jaga.
Jag kommer med största sannolikhet fortsätta var Duracellkanin. Jag kommer fortsätta vilja cykla långt, åka skidor fort och galoppera över blommande ängar.
Men däremellan stanna.

Bilden på Pascal får illustrera detta inlägg. Djuren kan ju det här. Ligger och bara är. Oroar sig inte över orättvisorna i världen. Blir hungrig - äter, vill leka - leker, vill sova - sover. . . hur svårt kan det vara egentligen?


torsdag 17 mars 2011

Pyrénéerna - en betraktelse över matkulturer


Lååångt uppehåll i bloggandet har det varit. Ingen är intresserad av varför, så jag hoppar det. Och tänker att allt du kan förändra startar nu och fortsätter framåt. Alltså, eftersom jag har ett behov av att skriva så skriver jag. Nya given för året - färre ord men lite oftare. Får se om det håller. . .
Sitter på ett litet mysigt hotell i den lilla lilla byn Viscose, mitt i centrala Pyrénéerna. Å, vad jag verkligen önskar att denna by ska få vara som den är för all framtid. Här finns typ fyra stenbelagda små vägar som alla lutar rejält, här finns en liten söt kyrka som alltid är öppen. Här finns en fontän som Paulo Coelho skrivit om i en av sina böcker. Bergen lutar sig över byn. Hit vallfärdar fransmännen för att äta god mat lagad på råvaror som antingen betat eller vuxit på sluttningarna runt byn. Varhelst det finns god mat så nog finns det fransmän som hittar dit. Spelar ingen roll var någonstans ute på landet du etablerar dig. Så länge du lagar genuin mat med "beaucoup de passion" så nosar dom sig dit, detta folkslag som lever för att äta och dricka och umgås. I en värderingsundersökning som gjordes för en tid sedan tog man reda på vad som är viktigast för fransmännen. God mat, umgänge med vänner, bra kärleksliv kom i topp. Stort hus, lyxig bil etc kom i botten. Undrar hur det skulle se ut om vi gjorde motsvarande undersökning i Sverige? Tror inte maten skulle hamna i topp i alla fall. För tänk vad svårt det är att hitta mat som är lagad med "passion" ute på svenska landsbygden och i de mindre städerna. Nu generaliserar jag säkert grovt men detta är i alla fall min uppfattning - här finns slabbiga pizzan, äckliga kebaben, försvenskade kinesen där allt smakar sötsul sås, för att inte tala om Thailändaren som dränkt allt i sweet chili. och så har vi förstås vägkrogen med jägarbiff och brunsås. Förändring går långsamt, jag vet, men jag har så otroligt svårt att förstå att ett land med så många matprogram på teve som vi har och så stor försäljning av kokböcker ska befolkas av människor som accepterar slabbig pizza utan minsta spår av någonting som är färskt och fräscht och gott och nyttigt, eller äcklig kebab, eller försvenskad sötsliskig thai eller kinamat. . .