söndag 8 november 2009

Att flytta hästar från Sverige till Frankrike


Ska döpa om min blogg till Månadens berättelse från livet här och där. För det blir nog inte mer frekvent än så mina kära läsare. Men bättre något än inget. Den historia jag ska berätta för er nu är dock ganska lång. Det handlar om att förverkliga en vision, och att inte ge upp och förlora drömmen ur sikte när allt går en emot. Mer konkret handlar det om en mycket viktig pusselbit i visionen Garreau "skapa ett ställe i Frankrike för kreativiet och utveckling" - här ska det finnas hästar! och här kommer historien. . .
. . .
Jag måste nypa mig i armen, hela tiden, jag går omkring i min egen dröm. När solen går upp och jag går ut på terrassen så går de där, och är så vackra och dekorativa i sin fina hage med allén i mitten. Garreaus fyra hästar – wow! Detta ingick ju i ursprungsvisionen, det skulle finnas hästar här, och jag har liksom upprepat det som ett mantra under alla dessa år sen vi hittade och renoverade den övergivna gården Garreau. Hästarna, vad vi ska göra med dom, jo dom ska vi ta ner till Frankrike! Vi ska ta ner dom till Frankrike. Vi ska ta ner dom till Frankrike. Men hur? Och när? Och var ska de bo? Och vem ska ta hand om dem. . .?
Men som så många gånger i livet, allt faller på plats, fast man inte alls kan förstå hur. Och denna gång var nog den värsta hittills. Tänkte i mitt stilla sinne, om jag inte blir gråhårig nu så kommer jag aldrig att bli det. Nu kommer historien: Slutet av augusti, vi kommer till Ingarö efter två månader i Frankrike. Jag vaknar kallsvettig mitt i natten och inser, hjälp! Jag har nu ansvar för 3 (tre) hästar, och jag som inte ens har tid med två, eller en! Och hur ska det gå, och hur länge kan de gå på bete hos Monica i Hedesunda, och hur mår lillaTanja och hur var det med hästpassen och vad är det egentligen som gäller när man ska flytta hästar till Frankrike, och om jag flyttar dem, vem ska ta hand om dom där nere, jag kan ju inte flytta hästarna och sen överge dem? Eller??? Hästångest, total sådan. Tar mig i alla fall samman och ringer Monica och bestämmer mig för att åka upp och kolla på pållarna. Puh, där går dom, Tanja mager men vid gott mod. Pratar länge med Monica i hennes kök, och klappar på dom 3 veckor gamla hundvalparna. Plockar kantareller, åker ner till Ingarö igen och börjar ta tag i en sak i taget. Chipmärkning av Tanja, Cimbras hästpass, hopsamling av grejer, verkning av hovar mm, mm. Monica får stödmata Tanja med kraftfoder och de kan gå kvar till 1 oktober. Bra – då finns det en dead line. Börjar jaga hästsläp eller hästbuss eller hästlastbil. Kollar alla tillgängliga sajter, väldigt osäkert att anlita hästtransportör om man inte känner någon, dyrt också. Bestämmer oss för att köra ner pållarna själva. G är på Garreau och jobbar med olika grupper nästan hela september och jag är hemma på Ingarö, för att jobba och för att fixa färdigt allt inför hästflytten. Tiden går, flytt nummer ett handlar om Hedesunda till Ingarö. Får låna hage 2 km från oss. 3 hästar och en transport. . . Behövs 1 chaufför, 1 transport, 1 bil med dragkrok. Vår transport rymmer två hästar men har körförbud, står i hagen på Ingarö. Beställer tid för besiktning, skit också, den morgonen vi ska dit har det regnat och släpet går inte att rubba. Granne till hjälp finns inte, missar besiktningen. Behövs alltså två släp. Hittar 1 chaufför med bil o dragkrok. Men, hennes bil pajar dagen innan vi MÅSTE åka. Och M:s dubbelhästsläp som jag skulle få låna behöver hon plötsligt till sin häst som har ont i en hov. Ringa vidare, leta vidare, du vet hur det är. With a little help from my friends. . . Löser det hela sig till slut, efterlysning dagen innan avfärd bland vänner och bekanta efter bil med dragkrok. Yes, Henric har en bil. i Nacka. Suss kommer direkt från sitt nattjobb till Nacka. Ett släp hämtas på Värmdö och ett annat i Saltis. Logistik! Vilken tur att alla tre pållarna är så bussiga och går in i sina respektive transporter på 1 minut för vi måste snabbt ner igen, Suss börjar jobba och Henric behöver sin bil. Puh! då går de i alla fall tillsammans i hagen på Ingarö. Gräs finns det, yes! Och badkar har jag fixat, och 25 liters vattendunkar som forslas med bil och handkraft. Så ringer G, - du, vi har en prickig ponny också, det blir väl kul?! Susanne som har Yogavecka på Garreau vill bli av med familjens prickiga ponny Chack som dottern vuxit ur. Jag hör mig själv säga – o vad kul, en häst till! Och undrar vem som sa det där. . . Skickar ut efterlysning hos mina gamla fälttävlanspolare om hästlastbil, Line tipsar om AK som har en 6-hästars. Får tag på AK som blir jätteglad och överentusiastisk och säger JA så klart du får hyra min lastbil, hyran blir att vi lastar den med Bordeauxvin och kör upp. Hurra, nu börjar allt falla på plats. AK:s transport ska bara in på verkstad först och kollas så att den är ok för den långa resan. Hästarna mår fint i sin stora hage och jag släpar vatten. G kommer hem. Tillsammans med en tidig vinter. Letar reda på täcken och åker ut och räddar tre frusna pållar i snöstormen. Köper hö och langar ut i hagen. Väntar på att AK ska höra av sig om bilen. Vecka 43 kommer vänner från Bollnäs ner till Garreau. De betalar ingen hyra men i gengäld ska de hjälpa till. Med att färdigställa stall/ligghall och montera in braskaminer. Braskaminerna beställs från Bollnäs, de ska med hästbussen ner, och vi måste vara på plats i god tid innan arbetskraften kommer. Tiden går, ingen AK hör av sig, jag ringer och ringer och mailar och SMSar. Efter en veckas tystnad är jag övertygad om att något hänt henne. Vi har räknat med att åka på söndag, Får signaler om att AK är lite konflikträdd och att hon kanske inte alls vill hyra ut sin buss men inte vågar säga det. jag vägrar tro det, vi har ju pratat med varandra jättemycket! Lördagen kommer, ingen AK. Till sist på lördag kväll får jag tag på henne, hon låter lite konstig, bedyrar att allt är ok och ger mig telefonnumret till meken där bussen ska finnas. Jag ringer dit på söndag morgon, men numret går till någon helt annan. Nu ger vi upp detta spår. Hyra hästlastbil för två pållar kostar 20 000 – uteslutet. Dessutom går det numera fyra hästar i hagen och jag har skrivit på ytterligare ett fodervärdskontrakt och har alltså tagit på mig ansvaret för att forsla 4 hästar till Frankrike. Vi tillbringar söndagen med att samla ihop hästprylar, bara ponnyns saker tar upp flera kubikmeter. 15 täcken och vojlockar och lindor och sånt som en äkta ponnymatte måste ha. Och braskaminerna som är jättestora och jättetunga. Och ett gammalt badkar ska vi ta ner, hästarna måste ju ha vatten. Härligt att det inte snöar längre i alla fall. Nästa plan. Köpa en hästbuss, och sen sälja den. Ut på internet söndag kväll. Billigaste häcken kostar 15000 men den är obesiktigad. Svarar på några annonser från 35000 och uppåt, kriteriet är att fordonet ska hålla för en färd på 250 mil. Vi går och lägger oss, kan inget annat göra. Måndag morgon ringer telefonen. - “hej, jag heter Åke, du ville visst köpa en hästlastbil”. Just det, jag berättar min historia och Åke bedyrar att den han säljer åt en kompis klarar resan, den är visserligen från 1981 men har inte gått mer än 8000 mil. Ford Cargo. Plats för 6 hästar (hurra, braskaminerna och ponnyns prylar får plats). Och så berättar Åke att han pensionerade sig för ett år sedan och att han innan dess hade Mälardalens Hästtransporter och att han innan dess i 30 år födde upp travhästar och att han innan dess drev bilverkstad. OCH “-jo du, jag skulle kunna följa med som chaufför sörru, det vore kul, man saknar ju det där livet, och dessutom så har jag ju sånt där tillstånd som man måste ha sen 2008 för att köra hästar i fordon över 3,5 ton” Jag tar en snabb konferens med Göran och vi beslutar på stående fot att köpa buss (35000) och Åke (mat, husrum och hemresa) och hela klabbet, förutsatt att vi kan komma iväg senast onsdag morgon. Buss står i Halmstad, Åke ska åka och hämta den. Hurra! Bokar distriktsveterinär som ska friskbesiktiga hästarna 48 timmar innan avresa, inte tidigare. På tisdag ringer Åke, han måste till läkaren och det hade han glömt, kan vi åka på torsdag i stället. Ok, torsdag morgon, senast!! Bokar om distriktsveterinären, han kommer på onsdagen, då är det storm. Meningen är att han ska lyssna med stetoskop på lungor och hjärta hos hästarna. ”Har du inget stall? Jag kan inte utföra någon kontroll i det här vädret!” Skit också, det är 2 km till närmaste stall. Men, veterinären är en erfaren man. Han tar det coolt, inser att han inte kan använda stetoskopet. Han tittar på en häst i taget, i två minuter, och ger dem sedan varsitt fint papper med rund röd stämpel på som bevis på att de är friska och orkar resa. Halv tre på morgonen är bussen uppe i Norrtälje hos Åke, kl 7 ringer han till mig. Jo du, det är så här, det här kommer ta lite tid. Den är inte påställd och jag har inte fått koderna och . . .KOM HIT MED BUSSEN! NU!! Gröna skyltar fixas i ett nafs, vid typ lunchtid dyker den helt enkelt enormt stora bussen (8 ton) upp på Ingarö. Hur fasen hade jag och Göran tänkt oss egentligen. Och Åke, vår skyddsängel, var kom du ifrån. Åke är en hur kul kille som helst. Han pratar oavbrutet. Vi lastar kaminer och hästprylar och badkar och åker till hagen för att lasta våra fyrbenta vänner. Tre pållar ska stå i varsin liten spilta längst fram, med rumpan mot färdriktningen. De ska först upp för rampen som är rätt brant och där de måste hoppa upp en bit för att komma på den bit som är täckt av matta. Sen ska de vändas och mekas och backas in. Vi börjar med ponnyn, den prickiga. Hej och hå, här var det en häst som inte haft någon NH-träning. Han är apstark och drar iväg som en bulldozer in i diverse trädgårdar och i alla riktningar utom upp mot bussen. Nu börjar jag känna en viss stress. Skit också, såhär kan ju hästar också vara! Jag blir omkulldragen, Göran blir omkulldragen, hans knä som just läkt efter ett års skada pajar igen. Prickig ponny, prickig korv! Trygga Cimbra i stället, går väl inte så där lysande precis men efter några försök så står fötterna på rampen. Och då är det bara att lämna över till Åke, för där har vi en gubbe som lastat hästar förr. Dom liksom fattar, det finns inget alternativ. Upp på rampen in och förbi kaminerna och all last, fram och bak och mek och back. Första hästen inne. Resten går som en dans. Lexia sist får stor och fin spilta. Puh, flocken lastad. Klockan är tre på eftermiddagen, vi ska till Bjärehalvön och sova över hos Carlos och Gunilla. Kompis till kompis till kompis till Carlos har hästgård, där ska de bo i natt. Vi är 5 timmar sena!! Men iväg – hurra. Liten detalj, bussen har bara ett passagerarsäte, där sitter Göran. Jag sitter i mitten utan säte, och definitivt utan säkerhetsbälte, men det finns inte till de andra platserna heller. Vi åker och Åke kör och pratar. Vilken man, han har kört hästar kors och tvärs genom hela Europa, och förlöst flera hundra fölungar. Underhållning saknas inte. Klockan går, motorn surrar, 80 km i timmen. Det är midnatt när vi närmar oss Båstad. De snälla människorna som äger hästgården är och möter oss med ficklampa. Av med hästarna som får gå i en hage. Iväg till Carlos, trodde vi ja, Grevie mitt i natten från fel håll. Vart är det dom bor nu då, efter rätt många omöjliga vändningar med alldeles för stort fordon väcker vi Carlos. Vid 2-tiden svimmar vi alla i hans hus. Frukost och sen iväg, det är snöblandat regn ute. Bussen startar inte! Bök och stök, för stor för att bli starthjälpt av Carlos BMW, bilmeken Åke lyckas dock efter 1,5 timmar. Bye bye tidsplanering! De Bed and Box ställen jag sett ut i norra tyskland kommer vi nog inte hinna till. Ena batteriet paj. Blöta och kalla hästar springer in i bussen, de har det väldigt cozy där tycker dom tydligen, står som en liten flock och tuggar hö som vi spänt upp i mitten. Ser till dom varannan timme, ger vatten var fjärde. Mot Biltema i Helsingborg, omöjligt att hitta rätt, letar 1 timme. Det snöar. Nytt batteri inhandlas, mot färjan! Yes, i Danmark. Hästarna är lugna och fina hela tiden. Hur coooola som helst! Göran kör i Danmark. 1 timme från nästa färja hörs ett POFF! Ett av dubbeldäcken bak exploderar. Vi ringer SOS alarm som får försöka hitta däcksverkstad med rätt dimension på däck. Man byter nämligen inte däck själv på en 8 tons lastbil. Finn icke. Vi kan dock åka långsamt långsamt med ett däck trasigt. Når färjan. I tyskland kommer det säkert att ordna sig! Kryper av i Puttgarden. In på en mac som kontaktar nån annan SOS kedja. Kryper vidare. Däck finns i Hamburg, kan vi ta oss dit? Det ösregnar och är kolmörkt och fredag kväll. Når hamburg vid midnatt, letar efter den där däcksverkstaden över en timme. Till sist hittar de oss, det var verkligen en dålig vägbeskrivning. Hästarna verkar må fina fisken vilket är tur för nu har de stått i bussen i över 12 timmar. De står kvar medan verkstadskillen byter ut två av däcken, det trasiga och ett till som verkar dåligt, resten ser ok ut. Jag tänker i mitt stilla sinne att det kanske vore idé att byta alla däck nu när vi hittat rätt dimension men de kostar 200 euro styck. . . Åker vidare mot Hannover vid 2-tiden. Efter 1 timme hörs det välbekanta ljudet POFF! Igen. Krypfart igen. Nej, det finns inte rätt däck i Hannover, ni måste åka tillbaks till Hamburg! Men det är ingen idé för jourverkstaden som ni var hos har ingen som jobbar förrän i morgon klockan 10. Nu ger vi upp. Alla är helt förbi av trötthet. Hästarna står och äter och dricker vatten där bak och vi svimmar alla tre i förarhytten på en parkeringsplats. Gryning på Lünerburge Heide. Snabb frukost på en mack, Projekt hitta ställe där hästarna kan få gå av. Hittar turistbroschyr. Ridställen i närheten, första stället ger napp. Vi är välkomna dit och hamnar hos ett underbart gammalt par som driver ridskola och hästuppfödning. Pållarna får fin hage och vi får kaffe. Vi mockar ur bussen och åker sen riktning Hamburg för att få nya däck. Men nu är alla nya och då borde ju åtminstone inte det vara ett problem resten av resan. vi lastar på hästarna och nytt hö och nytt vatten vid halv tre, och så drar vi, non stop. Garreau, here we come. Passerar Paris mitt i natten, jättebra att slippa köerna. Stannar ofta på väg mot Bordeaux, ingen orkar köra, jag har inte rätt körkort så jag får inte. men vi tar oss fram, mil för mil. Och kl 12 är vi i Cadillac. Det är söndag, solen skiner! Vi grejade det! Hurra!!! Släpper ut alla fyra i hagen. Dom mår finfint och börjar äta direkt som om dom aldrig varit nån annan stans än här. Vi fixar lunch, dricker vin och SVIMMAR i solen.

söndag 6 september 2009

Tillbaks igen efter sommaruppehåll!

Kära läsare,
Jag är tillbaks igen.
Inte blev det någon sommarblogg. Hade man varit lite mer som man var förr i tiden, när jag jobbade med IT, var IT-prylbög och "early adopter", det vill säga en av de som företagen tjänar mest pengar på för man helt enkelt alltid måste ha det som är nytt vad det än kostar. Då hade jag varit utrustad med nån liten smidig fjodd som jag skulle kunna ha använt för att skicka hänförande vackra bilder och målande beskrivningar av våra långvandringar genom Pyrénéerna till Bloggen. Men nu är jag inte det längre - IT-brylbög alltså - jag sitter här och knappar på min Mac som fyller 5 år nu på fredag. Ja må du leva! Har ingen IPhone och ingen IPod och ingen. . . Så bloggen blev utan de filosofiska funderingar som väcks under långvarigt vandrande i världens vackraste bergskedja (helt partisk bedömning av mig).

Den här bilden är från Gavarnie som ligger i Centrala Pyrénéerna, Franska delen. Den är inte tagen i år vilket kanske är fusk när det gäller Blogg. Men Gavarnie var precis lika vackert i år när vi var där som 2006 då den här bilden togs.
Alla färska bilder är kvar på kortet i kameran, min 5-åriga Mackompis orkar inte ta emot några fler har han sagt till mig. Det räcker med de
10 000 som redan finns på hårddisken.
Nog om tekniken. Till det väsentliga - att vandra. Att med hjälp av sina egna fötter förflytta sig mil efter mil, upp 2000 meter och sen ner 2000 meter för att nästa dag gå upp 2000. . . Att kunna gå tyst i egna tankar en hel dag, eller glatt pratande med någon vandrarvän. Att ha hela sitt liv i en ryggsäck. Inte en massa val, bara följa den rödvita leden och kolla kartan ibland. Någon annan har tänkt ut vad vi ska äta när vi kommer fram till vandrarhemmet eller bergsrefugen. Det är Avkoppling. Och, för mig i alla fall, alldeles livsnödvändigt.
Klockan närmar sig två på natten. I morgon bär det av mot Cadillac igen. Lämnar den svenska svampskogen mot de franska vinfälten. Skördetid. Både här och där. I Cadillac ett dignande överflöd av närodlad mat i affärer och på torg, och här på Ingarö?? Varför är de gröna bönorna från Kenya och sockerärtorna från Italien? Varför är salladen från Danmark och squashen från Spanien? Var tar alla svenska grönsaker vägen? Eller är det ingen som odlar grönsaker i Sverige längre. De borde ligga i grönsaksdiskarna, så att vi här i Sverige också kan glädjas åt skördetiden. Visst kan jag köpa svenska tomater för 25 kronor kilot, men varför smakar dom vatten även nu?
Finns det verkligen ingen lönsamhet i att odla mat under bar himmel i Sverige längre. Växer allt i växthus året om? Och om svaret är ja, kanske är det fel på lönsamhetskalkylerna. Jag ser i Cadillac att människor blir glada av mat som har sin egen säsong och som doftar och smakar. Och glädje borde väl också räknas!
Tomater man blir glad av. I Cadillac.




söndag 31 maj 2009

De Äldste

Skriva-blogg-tid finns på Ingarö, inte i Cadillac, om man får döma av min egen statistik. 100 procent av mina oregelbundna inlägg har författats på Ingarö. Ofta framåt natten, med en spinnande katt i knät och en snarkande hund vid fötterna. så är det just nu, dagens nästan tropiska majvärme har förbytts i något som känns mer välbekant – nordisk juninattskyla.

Rubriken – De Äldste – är mitt förslag till vad vi ska kalla åldersgruppen 75 plus. För en tid sedan uppmärksammade media att det är en försvinnande liten del av nyhetsutbudet som handlar om eller riktar sig till de allra äldsta i samhället. Man frågade sig även vad denna grupp bör kallas, för att särskiljas från “äldre” och “pensionärer”.
Mitt förslag är alltså – De Äldste.
Detta uttryck inrymmer något vördnadsfullt. De i vårt samhälle som har samlat på sig mest livsvisdom, de som bör högaktas och behandlas med yttersta respekt. Helt enkelt därför att något så fint som livsvisdom förtjänar respekt.
De Äldste tar man av sig hatten för, man tar sig gärna tid att sitta ner tillsammans med, och lyssna på. Inte av orsaken att jag ska vara snäll flicka, utan av den helt egoistiska orsaken att jag kommer att få perspektiv på mitt eget liv, min egen verklighetsuppfattning och därigenom berikas.
De Äldste ber inte om ursäkt för sig. De tar plats med den självklara auktoritet som bara livsvisdom kan ge. De ligger inte samhället till last, de har skapat samhället. För det är ju deras insatser som har byggt det välstånd vi nu kämpar för att behålla.
Jag ser inte livet som en trappa - först går man upp, vid 50 står man på topp. och sen är det bara utför ner i graven. i stället ser jag livet som en spiral, vi föds i mitten, ju längre vi lever desto längre ut på spiralen kommer vi, och desto rikare blir vi eftersom allt det vi varit med om i livet finns inuti vår livsspiral. En vacker dag släpper vi taget - och bildar en ny spiral någonstans.

I Cadillac har De Äldste en självklar och respekterad plats, för här har man inte splittrat upp samhället i olika delar beroende på vilken ålder man har. Man hör i hop i familjer, och dom är stora. Alla som är släkt på något som helst vis kallas kusiner så på ett bröllop blir det lätt 200 personer bara från släkten. De äldste bor med de gamla, och med deras barn och barnbarn. Jag pratar inte om några jättelika slott med flyglar utan om vanliga enkla stenhus som byggts till och delats av så att varje generation får sitt eget boende. Ofta bor fyra generationer tillsammans, och de äldste är inte sällan över 90 år. Man har inte något emot att bo lite trångt (i våra svenskögon i alla fall), det viktiga är att hålla ihop. Låter stenålder kanske, men jag ser att människor mår bra av det. Kanske är en grundförutsättning för att det ska fungera att de är som de är här nere, inte rädda för att visa sina känslor. Inga känslor är förbjudna, man kan bli osams och skrika åt varandra, gråta, pussas och skratta. Dela sorger och glädjeämnen. Det är helt främmande för människorna i och kring Cadillac att ett bråk skulle innebära uppsagd vänskap. Ett bråk rensar luften och är livgivande - för alla, även De Äldste.

fredag 15 maj 2009

Se människan

Läser Agneta Pleijels engagerande artikel i SvD.
Ja, jag är tillbaks på Ingarö i fem dagar, kunde inte hålla mig, måste vara med när liljekonvaljerna slår ut - den första invid det branta berget slog ut idag. Den doftar Diorissimo - eller tvärt om menar jag. naturligtvis är det parfymen som lånat sin doft från blomman. Ungdomarna känner inte till den numera helt otrendiga parfymen, de tycker liljekonvaljen luktar Jenka. ??? Ja, dom där blåa tugguminna som vi gillade när vi var små. Där ser man, livet förändras, referensramarna ändras med nya generationer.
Var var jag? jo, Agneta Pleijels artikel. Hon skriver så vackert, så poetiskt och gripande och närvarande om det viktigaste som finns - att vilja se, människan. Hon har följt en flyktingfamilj som blivit avvisad, trots läkarintyg att detta skulle innebära fara för livet för en av barnen i familjen. Avvisad av människor med makt som bara mött dem, vars liv deras beslut förstör, genom byråkratins gång. Aldrig genom ett mänskligt möte. Inte genom att se någon i ögonen och själv göra en bedömning utifrån sin egen tro på vad som är rätt och fel. Ska vi ha det så? Är detta lösningen på hur vi människor ska kunna hålla oss kvar på Moder Jord och inte utrota oss själva? Rädda världen - pyttsan! Moder Jord behöver bara ruska lite på sig för att bli av med oss, det handlar om att rädda vår egen arts rätt till existens på denna planet. och det är bråttom! Jag är övertygad om att vi inte gör detta genom att gömma oss bakom system där individer suddas ut till en grå massa, där vi vänder ryggen till och ser om vårt eget hus "för det gör ju alla andra". Stora trygga staten lägger sig som en grå och fuktig filt över tillvaron. Det som en gång var den stora drömmen om ett tryggt samhälle har blivit den stora mardrömmen. Ett samhälle där alla vill ha, men få vill ge, ett samhälle där alla pratar om rättigheter, men få om skyldigheter, ett samhälle där det personliga ansvaret har lagts ner till förmån för det anonyma kollektivets dumhet.
Oj, nu blev det politik - men jag blir faktiskt upprörd.
Och hur har vi det då i Cadillac? Tja, jag kan berätta om sjukvården som exempel. Flera exempel kommer i följande bloggar. Mitt jobb i Cadillac innebär att jag är värdinna för svenskar som kommer ner och vill uppleva den här delen av Frankrike. Då och då händer att någon blir sjuk, eller gör illa ett ben i skidbacken i Pyrénéerna, eller något annat som föranleder uppsökande av sjukvård. Då åker man ner till Cabinet Medical i Cadillac, oavsett tidpunkt så har den maximala väntetiden varit fem (5) minuter de cirka 20 gångerna något hänt under de senaste fem åren. Pappersexercisen är noll - i denna byråkratins högborg Frankrike är det människan som är viktig - inte pappren. Är man sjuk så ska man tas om hand - fort, mänskligt och professionellt. Efter första utlåtandet hos läkaren på Cabinet Medical får man kanske en remiss till en öronspecialist om det är problemet. Specialisten finns i grannstaden och dit får man komma samma dag. Eller man ska på röntgen, och närmaste Centre Radiologique (röntgencentrum) finns i grannbyn och dit får man åka direkt. Emielines knä går ur led i Atlantens vågor - det tar 10 minuter innan Sapeurs Pompiers kommer med första hjälpen och transport till sjukhus - där hon tas emot direkt. Harriet ramlar i skidbacken i Luz Ardiden, en otillgänglig liten skidort högt uppe i Pyrénéerna. inom 10 minuter ligger hon i en pulka omhändertagen av två sjukvårdsutbildade pistörer som kör ner henne försiktigt till den sjukvårdsbil som alltid står beredd på parkeringen - tre kvart senare är hon röntgad nere på närmast sjukstugan. En och en halv timme efter olyckan är hon omhändertagen på sjukhuset i Lourdes. Jag kan räkna upp många fler exempel, i början tänkte vi att vi bara hade tur men nu har jag förstått att den franska sjukvården faktiskt fungerar så här. Människans hälsa går före allt annat. Inte i något av dessa fall har det kinkats med formalia om betalning eller sjukvårdskort eller försäkringar. Vård och omtanke först, byråkrati sen. Människan först, inte som någon snygg slogan, utan i verkligheten.
Och hoppas vid Gud nu att inte Sarkozy lyckas förstöra detta.

tisdag 5 maj 2009

Förflyttning

Just den dagen när den stora välformade björken nere vid vattnet spricker ut i den ljuvligaste späda grönska. Just den dagen då den första lilla späda gullvivan slår ut på gräsmattan brevid sina svagt skimrande rosa och blå grannar som snart ska till och slå ut som fullfjädrade orkidéer - Adam och Eva. Just den dagen då Ingarö är som allra mest förföriskt och fjärden ligger blank. Just den dagen är det dags att byta boställe. Att åka 260 mil söderut - mot Cadillac. Inte är man väl riktigt klok som överger Sverige nu när äntligen den årstiden kommer som alla längtar efter. Nej, troligtvis inte, man är nog inte riktigt klok. Men det är dags ändå, att packa minibussen med 400 stolpar för att kunna bygga stängsel till de blivande franska hästhagarna. Saker gjorda av trä, stolpar och toapapper till exempel, är mycket billigare i Sverige. Vi får in några balar toapapper också, och tio kartonger stearinljus som inte finns att uppbringa i Frankrike, framför allt inte i storpack till vettigt pris. Och 15 watts lampor, finns inte heller. Stearinljus och 15 watts glödlampor har med varandra att göra. I Cadillac är det fint när det är ljust. Mycket ljust. Glöm dämpad belysning och levande ljus mys. En bra restaurang har minst 100 watts glödlampor i taket, många. Eller ännu hellre lysrör. Ju ljusare desto finare och lyxigare. Jag har försökt förstå mekanismerna bakom detta älskande av bjärt belysning. Är det månhända den franska make up industrin som ligger bakom? Helt omöjligt (för en kvinna alltså) att vistas i ett sånt ljus utan att gömma sitt naturliga face under ett lager av foundation, puder, rouge, concealer med mera av högsta kvalitet. Eller är det en kvardröjande protest mot krigstidens krav på mörkläggning. Eller så tänker man som min pappa alltid sa "man måste se maten!" Efterforskningarna fortsätter. Cadillacborna själva har ingen aning, det ska bara vara så helt enkelt. Det är deras världsbild som de är uppfostrade med och som de inte har haft någon orsak att ändra på. Ljust är fint. Ännu ljusare är ännu finare.
Att köra minibuss till Frankrike är som att meditera. Det går inte speciellt fort. Motorljudet är så högt så att radion inte hörs. Jag sitter och håller i ratten och låter tankarna komma och gå som de vill. Det enda du kan äga är din historia var det nån som sa i en film från Australien - klokt. Just där, bakom ratten på väg ner genom Europa tar jag tillfället i akt och spelar upp min egen film för mig själv från minnet. Vi har riktigt kul, min historia och jag. Vissa partier snabbspolar jag, andra tillåter jag mig minnas i varje detalj.
Vid Öresundsbron händer det. Samma sak varje gång. Det är som ett gummiband som går av. Det där gummibandet som drar mig tillbaks mot Ingarö och familj, släkt och vänner i Sverige, som gör att jag tänker "usch vad jobbigt att åka så där långt". I stället kommer ett nytt gummiband, det som drar mig ner mot Cadillac. Bonjour France - je viens! Hej Frankrike, jag kommer! 200 mil kvar, en baggis! Gasen i botten bussen, till mitt andra hem - Cadillac.

torsdag 23 april 2009

Le Mascaret

Östersjön har runnit ut genom Öresund, eller var nu vattnet kan ha tagit vägen. Här är det i alla fall inte. Vi har permanent ebb på Ingarö sedan flera veckor tillbaks. Den nyss sjösatta Bustern står på land, flytbryggan står på land, grynnorna har blivit öar. Det gillar måsarna, de har fått nya ställen att på måsvis stå och kolla läget. Mitt bästa sätt att vakna är ett morgondopp, som vanligtvis så här års är ett kort och intensivt hopp från flytbryggan, plask i, och så snabbt upp. Nu blir det en betydligt mer långdragen process. Hopp från flytbryggan innebär att benen blir blöta upp till knäna, jag måste alltså gå ut i vattnet för att kunna doppa mig. Måste? men hallå, bada i april är väl ändå frivilligt. Just det. Fri vilja, för att det är så himla härligt, speciellt känslan efteråt när det pirrar i alla kroppens celler av välbehag. Eller kanske av tacksamhet, hurra vad glada vi blev tänker cellerna, hon tog upp oss igen från det iskalla vattnet.
Ebb i viken på Ingarö, ebb i Garonnefloden som rinner från sin källa i spanska Pyrénéerna förbi Cadillac och vidare ut i Atlanten. Efter ebb kommer flod, det kan man vara tämligen säker på. Och ibland,under alldeles speciella omständigheter, kommer Le Mascaret. Första gången jag hörde talas om naturfenomenet Mascaret satt vi i trädgården hos vänner i byn Omet. Vi drack vin, pratade och kollade på grodorna som testade sin nya groddamm. de kväkte glatt, dök i från kanten och verkade mycket nöjda med det kristallklara vattnet, det vackra sandfärgade kaklet och framför allt storleken på dammen. Säkert tio gånger större än den där igenvuxna dammen med näckrosor som de huserat i innan våra vänner bestämde sig för att bygga pool.
Le Mascaret är alltså en flodvåg som ibland, jag tror det är vid fullmåne, går uppåt i floderna Garonne och Dordogne. Från havet till källan alltså, tvärt om mot hur floder normalt rinner. Det finns tidtabeller som visar exakt på minuten när Le Mascaret passerar olika platser. Och hur hög vågen är. Hur man nu kan veta det. Fransmännen är ett folk som älskar att leka. Hela livet. Och de älskar att ställa till med folkfest. De tar tillvara på precis alla tillfällen där man kan samlas, kolla på nåt tillsammans, prata, äta och dricka vin. Kanske demonstrera lite, festa i två dagar för att fira att de gröna ärtorna mognat, gå runt hos de folkvalda och fira att de har blivit invalda i kommunfullmäktige. . . Och - samlas i tusentals - för att titta på Le Mascaret. Vi sa naturligtvis ja när våra vänner frågar om vi vill följa med och kolla på flodvågen nästa lördag. Det finns ett speciellt bra ställe där floden smalnar lite, och vågen alltså blir högre. Den ska passera klockan 15.03. Vi måste vara där minst två timmar innan, annars finns ingen möjlighet att göra av bilen nånstans. Vi åker i god tid, det är kö. Jag skämtar inte, det är kö på franska landsbygden för att alla ska åka till just den där udden och kolla på en våg som kommer förbi klockan 15.03. Vi hittar ett ledigt dike som inte är alltför djupt där bilen får stå på trekvart och ansluter till folkströmmen ner mot floden. Här är det fest. Den mycket lilla baren på udden säljer öl, vin och baguette med ”jambon de pays”. Alla åldrar, allt detta pratande och skrattande, och gestikulerandet. Ingen bryr sig om varken floden eller tiden. Det är ju fest! Men, som genom ett trollslag, några minuter i tre har flera tusen människor radat upp sig längs flodkanten, det är trångt, de minsta får stå längst fram, knuff och stök. Alla vill se. Vattnet är brunt av sand och lera som virvlar upp från botten, det ser inte badbart ut. Men jag har fel. På klockslaget 15.03 kommer – inte bara Le Mascaret i ensam brun majestät - utan även ett hundratal surfare, paddlare och simmare med allehanda flytetyg. Med och utan våtträkt. Med proffsig surfstil eller bara hysteriskt plaskande och skrattande. Stort jubel, vi som står på land gör Vågen för Vågen. Ett jubel utan like utbryter. De duktigaste hjältarna i vattnet står fortfarande på sina brädor och surfar vidare uppströms. Men de flesta har för länge sen missat vågen, de simmar mot land och blir emottagna av applåder, intervjuer och Les Pompiers som med sina brandslangar spolar bort resterna av flodgeggan. In med mera öl och vin, nu måste vi slå oss ner ett tag och dela våra upplevelser!



onsdag 15 april 2009

Hundliv

Google trasslar med mitt lösenord så jag kommer inte åt att skriva - lugn, andas i magen. Eftersom allt är energi påverkas naturligvis maskinerna av oss. Speciellt datorerna. Och kopieringsmaskinerna. Hittar ingen annan förklaring till att det "alltid" trasslar när man har bråttom. Dvs när man inte alls är lugn och andas i magen.

Sädesärlan kom i år igen, hurra, de är två som går och vippar med stjärtarna nere på stranden. En nykomling i viken observerades av syrran under påskhelgen - svarthakedopping. Den är jättefin med sitt orange och svarta huvud, men ensam, det kan inte vara kul att vara sällsynt och ensam så här i häckningstider. Vi hoppas han letar upp en partner och kommer tillbaks för att bilda familj, svarthakedoppingungar är säkert jättegulliga.
På väg hem från hundpromenaden tar jag vägen genom björkhagen, där har vi samlat björksav. Det känns väldigt vårig och nyttigt att dricka björksav. Sparar man den ett tag blir det björkvin. Pascal springer före, två råddjur står lugnt kvar och betar, de vet att Pascal är en hund som inte är ett dugg intresserad av råddjur. Och inte av harar, älgar eller rävar heller. Möjligen möss, som katten Zorro lärde honom att jaga när han var ung och just hade kommit till Sverige från Frankrike där han är född.

Hundliv i Cadillac är annorlunda mot hundliv på Ingarö. Eller så är det människorna som är annorlunda, åtminstone i förhållande till sina hundar. Hundarna är i alla fall hur coola som helst i Cadillac, de är med överallt - på krogen, på hotellet, på stranden, på marknaden, på baren - de är välkomna men de vet sin plats, de är hundar. Det finns inga herrelösa hundar, alla bor hos någon, men en del av dem går lösa. T ex den lilla grå som bor hos en av bagerierna, han går en sväng och hämtar sina polare på morgonen, och så går de tillsammans till slaktaren i charkuteriaffären och ser om han har nåt ben eller nåt gammalt korvskinn. Och så går han hem igen och lägger sig på trottoaren i solen utanför sitt bageri. De är hundvana, hundarna i Cadillac. De kan läsa av signaler från andra hundar och vet precis hur de ska bete sig. Om två hundägare möts så är de i första hand intresserade av det mänskliga mötet, ja! en människa som jag kan prata med, vad kul! och som har en hund dessutom, då har vi ju ännu mer att prata om! Människorna bekantar sig på människosätt och hundarna får bekanta sig på hundsätt, med eller utan koppel. Jag har hittills Aldrig sett hundar som flyger på varandra och skäller eller slåss vid dessa tillfällen. Min gissning är att det beror mer på mattarnas och hussarnas inställning än på hundarna i sig. En cool matte som utstrålar lugn och glädje skickar inga signaler om fara till sin hund. Då behöver inte hunden försvara matte utan kan lugnt ägna sig åt att vara hund. Och i det ingår definitivt att hälsa på andra hundar.
Och hur går det då för fransosen Pascal här på Ingarö? Tja, frågar du Pascal så trivs han utmärkt, och jag tror att grannarna börjar vänja sig vid att han ibland tar sina egna små lovar i omgivingarna. Vem vet, kanske hittar han en kompis, och kanske tänker nån öppna en charkuteributik inom räckhåll.

torsdag 9 april 2009

Hurra - du har ett problem!

Det blev ingen sista skridskotur, i stället ett första dopp, isen gick upp i går morse. Viken invaderas snabbat av storskrak, knipa, vigg och gräsand som på sjöfågelmanér förbereder sig för bosättning och uppfödning av ungar. Undrar om vi får något par i skrakholken i år? Det regnar, vilket inte bekommer sjöfåglar ett enda dugg.
Läser tidningen Land till frukost, bästa sättet att hålla koll på det verkliga Sverige, inte bara storstadstrenderna. Läser om ett ungt par från Polen som etablerat sig och köpt hus i Långared. Huset brann ner, de räddade sina två små barn men hade ingen försäkring, och fick inte låna några pengar av banken för att bygga ett nytt hus. och vad händer då? Jo hela Långared ställer upp med sin kreativitet, arbetsvilja, begagnade saker, insamlingar etc och bygger tillsammans ett nytt hus åt den polska familjen. En sån historia berör mig djupt i själen, tårarna kommer fram, av glädje och rörelse.
Människor vill hjälpa varandra, det är jag helt övertygad om. Jag vill vakna på morgonen och känna att jag behövs, att det gör skillnad om jag går upp eller inte. Att det skulle vara bra att inte vara till besvär och att inte fråga om hjälp tror jag är en total missuppfattning. Genom att be om hjälp hjälper du en medmänniska att känna sig behövd!

I Cadillac är en stor del av meningen med livet att hjälpas åt med andras problem. Vägkanten höll inte, minibussen ligger i diket, jag ringer Bruno i grannbyn och säger de förlösande orden "j'ai une problème. . ." jag har ett problem. Och jag hör hur han ler med hela kroppen och redan har mobiliserat räddningsaktionen som går ut på att han ringer till några av sina vänner, som blir lika glada över att få hjälpa till. De kommer dånande med nåns traktor, nåns hund, en påse croissanter - jag behöver inte vänta länge. De pratar och gestikulerar och blir lite osams om hur räddningsarbetet ska utföras, pratar lite till, och ännu lite till. Bjuder på croissanter, snackar med hunden. En förbipassernade bil kommer inte fram, inga sura miner, bara ett glatt leende när de två männen kliver ur och förstår att - här kan jag få vara med och hjälpa till! Två nya anslutna, då måste de ju också få ha sina synpunkter på hur detta ska gå till, och en massa annat. Jag upphör aldrig att fashineras över detta folk, de behöver 10 000 ord när vi effektiva svenskar tycker det räcker med 100. En bärgningsbil i Sverige hade säkert fått upp minibussen ur diket på kortare tid - men ack så mycket tråkigare. Och, framför allt, då hade jag inte varit med och bidragit till meningen med livet för Bruno och hans vänner.

söndag 5 april 2009

Aillet

Aillet - vitlöksskott
Säg aillet i Cadillac och människor blir liksom simmiga i blicken och suckar av välbehag. Ajjé uttalas det, med en liten fördröjning på é, och på utandning, paus efteråt. Och så ett leende liksom för att med hela kroppen visa hur otroligt underbart härligt det är att vara mitt i den sydvästfranska våren där de små godingarna äntligen stuckit upp ur jorden. ser ut som minipurjo, eller salladslök. säljs i knippor om fyra till fem för cirka en euro på marknaden. Där står en bonde som ser ut som om han tillbringat vintern i samma jordkällare som hans morötter. han har denna lördag morgon hyrt en plats på Cadillacs torg för att sälja de sista morötterna, som för övrigt är precis så långt man över huvud taget kan komma ifrån de välsvarvade små tvättade sakerna i plastpåse som säljs på Mac Donalds (usch, inte svära i bloggen Léna). och, där på den gamla vaxduken han lagt på sitt provisoriska bord ligger de ljusgröna knippena. det gäller att passa på, åtgången är stor och stora starka män med magar och basker och skäggstubb och små paranta kvinnor med korg står alla och konverserar och konverserar om Le Printemps (våren), om Les Asperges (sparrisen), och om Omelette aux Aillets! Mais c'est BON madame, vous allez les couper en tranches. faire fondre un peu de beurre. . . Monsieur Giles vet knappt till sig i sin vilja att verkligen få mig att förstå hur gott det är att just nu njuuuta av omelett med smörfrästa vitlöksskott. Jag hör mig för lite om huruvida de märkt av La Crise. Ja, nånting har man hört talas om, däruppe i norr, men här nere, Madame, ni förstår vi har ingen industri här, vi bara lever. vi har det bra, odlar vårt vin, föder upp våra ankor - och Gläds åt varje ny primör som presenteras på marknaden. Och, tja, under hela mars så läste jag inte en enda tidning och såg inte på teve, och så himla krisigt verkar det väl inte vara. . . Och aillet - denna lilla grönsak som kan få starka, vuxna män att bete sig som kaniner när de står och tuggar i sig de Starkt vitlökssmakande råa vitlöksskotten doppade i salt - bon pour la santé, et le morale. Bra för hälsan och moralen.
Vive La France!

fredag 3 april 2009

Första bloggdagen - Ingarö

Ska förklara titeln på denna blogg - Cadillac-Ingarö.
Det är mina två boställen. Cadillac ligger en halvtimme från Bordeaux i sydvästra Frankrike, Ingarö är en av de största öarna i Stockholms skärgård.
Jag kommer skriva om livet på dessa två ställen. Bland annat.
Eftersom jag har många järn i elden och ska försöka lära mig att sitta ner på min storlek 27 rumpa med jämna mellanrum och faktiskt få ner nåt - typ denna blogg - regelbundet - kommer det inte bli några långa romaner.
hellre en haiku.
Jag vaknade nyss
I trädgården står en älg
Typisk älgmorgon

Jag vaknade i natt. tänkte på hur livet är. Det rusar på liksom. Gäller att inte rusa med. Man kan faktiskt bara låta det flöda fritt. Släppa det som inte behövs och gå vidare. det handlar inte om förändringsarbete som ska göras nu för att få lugn och ro sen. Life is research and development säger min vän Anna-Linda. Hela tiden. Enjoy the ride. Men vad är det som behövs då, för att inte ta slut på sig tänkte jag. Jo - nu ska ni få höra - detta är speciellt riktat till alla våra kära politiker:
Kallt huvud
Varmt hjärta
Rena händer
Och fötterna på jorden

Typiskt mig - jag säger att jag ska skriva om Ingarö och Cadillac och så skriver jag om nåt helt annat. Men det är väl så det är med blogg - behöver inte vara så himla genomtänkt - yeah!

På Ingarö idag här ute vid Björnö infjärd har de första blåsipporna slagit ut, två gröngölingar jagade varandra mellan björkarna i hagen, måsarna väckte mig i morse, men de vände ut mot havet igen för isen vill inte riktigt ge sig. den har övergått till pipis. om det är kallt i natt fryser ytan och då kanske skridskorna kommer fram sista gången på säsongen.
Nu är det dags att äta köttbullar hos mamma Karin - leve generationsboendet!