söndag 31 maj 2009

De Äldste

Skriva-blogg-tid finns på Ingarö, inte i Cadillac, om man får döma av min egen statistik. 100 procent av mina oregelbundna inlägg har författats på Ingarö. Ofta framåt natten, med en spinnande katt i knät och en snarkande hund vid fötterna. så är det just nu, dagens nästan tropiska majvärme har förbytts i något som känns mer välbekant – nordisk juninattskyla.

Rubriken – De Äldste – är mitt förslag till vad vi ska kalla åldersgruppen 75 plus. För en tid sedan uppmärksammade media att det är en försvinnande liten del av nyhetsutbudet som handlar om eller riktar sig till de allra äldsta i samhället. Man frågade sig även vad denna grupp bör kallas, för att särskiljas från “äldre” och “pensionärer”.
Mitt förslag är alltså – De Äldste.
Detta uttryck inrymmer något vördnadsfullt. De i vårt samhälle som har samlat på sig mest livsvisdom, de som bör högaktas och behandlas med yttersta respekt. Helt enkelt därför att något så fint som livsvisdom förtjänar respekt.
De Äldste tar man av sig hatten för, man tar sig gärna tid att sitta ner tillsammans med, och lyssna på. Inte av orsaken att jag ska vara snäll flicka, utan av den helt egoistiska orsaken att jag kommer att få perspektiv på mitt eget liv, min egen verklighetsuppfattning och därigenom berikas.
De Äldste ber inte om ursäkt för sig. De tar plats med den självklara auktoritet som bara livsvisdom kan ge. De ligger inte samhället till last, de har skapat samhället. För det är ju deras insatser som har byggt det välstånd vi nu kämpar för att behålla.
Jag ser inte livet som en trappa - först går man upp, vid 50 står man på topp. och sen är det bara utför ner i graven. i stället ser jag livet som en spiral, vi föds i mitten, ju längre vi lever desto längre ut på spiralen kommer vi, och desto rikare blir vi eftersom allt det vi varit med om i livet finns inuti vår livsspiral. En vacker dag släpper vi taget - och bildar en ny spiral någonstans.

I Cadillac har De Äldste en självklar och respekterad plats, för här har man inte splittrat upp samhället i olika delar beroende på vilken ålder man har. Man hör i hop i familjer, och dom är stora. Alla som är släkt på något som helst vis kallas kusiner så på ett bröllop blir det lätt 200 personer bara från släkten. De äldste bor med de gamla, och med deras barn och barnbarn. Jag pratar inte om några jättelika slott med flyglar utan om vanliga enkla stenhus som byggts till och delats av så att varje generation får sitt eget boende. Ofta bor fyra generationer tillsammans, och de äldste är inte sällan över 90 år. Man har inte något emot att bo lite trångt (i våra svenskögon i alla fall), det viktiga är att hålla ihop. Låter stenålder kanske, men jag ser att människor mår bra av det. Kanske är en grundförutsättning för att det ska fungera att de är som de är här nere, inte rädda för att visa sina känslor. Inga känslor är förbjudna, man kan bli osams och skrika åt varandra, gråta, pussas och skratta. Dela sorger och glädjeämnen. Det är helt främmande för människorna i och kring Cadillac att ett bråk skulle innebära uppsagd vänskap. Ett bråk rensar luften och är livgivande - för alla, även De Äldste.

fredag 15 maj 2009

Se människan

Läser Agneta Pleijels engagerande artikel i SvD.
Ja, jag är tillbaks på Ingarö i fem dagar, kunde inte hålla mig, måste vara med när liljekonvaljerna slår ut - den första invid det branta berget slog ut idag. Den doftar Diorissimo - eller tvärt om menar jag. naturligtvis är det parfymen som lånat sin doft från blomman. Ungdomarna känner inte till den numera helt otrendiga parfymen, de tycker liljekonvaljen luktar Jenka. ??? Ja, dom där blåa tugguminna som vi gillade när vi var små. Där ser man, livet förändras, referensramarna ändras med nya generationer.
Var var jag? jo, Agneta Pleijels artikel. Hon skriver så vackert, så poetiskt och gripande och närvarande om det viktigaste som finns - att vilja se, människan. Hon har följt en flyktingfamilj som blivit avvisad, trots läkarintyg att detta skulle innebära fara för livet för en av barnen i familjen. Avvisad av människor med makt som bara mött dem, vars liv deras beslut förstör, genom byråkratins gång. Aldrig genom ett mänskligt möte. Inte genom att se någon i ögonen och själv göra en bedömning utifrån sin egen tro på vad som är rätt och fel. Ska vi ha det så? Är detta lösningen på hur vi människor ska kunna hålla oss kvar på Moder Jord och inte utrota oss själva? Rädda världen - pyttsan! Moder Jord behöver bara ruska lite på sig för att bli av med oss, det handlar om att rädda vår egen arts rätt till existens på denna planet. och det är bråttom! Jag är övertygad om att vi inte gör detta genom att gömma oss bakom system där individer suddas ut till en grå massa, där vi vänder ryggen till och ser om vårt eget hus "för det gör ju alla andra". Stora trygga staten lägger sig som en grå och fuktig filt över tillvaron. Det som en gång var den stora drömmen om ett tryggt samhälle har blivit den stora mardrömmen. Ett samhälle där alla vill ha, men få vill ge, ett samhälle där alla pratar om rättigheter, men få om skyldigheter, ett samhälle där det personliga ansvaret har lagts ner till förmån för det anonyma kollektivets dumhet.
Oj, nu blev det politik - men jag blir faktiskt upprörd.
Och hur har vi det då i Cadillac? Tja, jag kan berätta om sjukvården som exempel. Flera exempel kommer i följande bloggar. Mitt jobb i Cadillac innebär att jag är värdinna för svenskar som kommer ner och vill uppleva den här delen av Frankrike. Då och då händer att någon blir sjuk, eller gör illa ett ben i skidbacken i Pyrénéerna, eller något annat som föranleder uppsökande av sjukvård. Då åker man ner till Cabinet Medical i Cadillac, oavsett tidpunkt så har den maximala väntetiden varit fem (5) minuter de cirka 20 gångerna något hänt under de senaste fem åren. Pappersexercisen är noll - i denna byråkratins högborg Frankrike är det människan som är viktig - inte pappren. Är man sjuk så ska man tas om hand - fort, mänskligt och professionellt. Efter första utlåtandet hos läkaren på Cabinet Medical får man kanske en remiss till en öronspecialist om det är problemet. Specialisten finns i grannstaden och dit får man komma samma dag. Eller man ska på röntgen, och närmaste Centre Radiologique (röntgencentrum) finns i grannbyn och dit får man åka direkt. Emielines knä går ur led i Atlantens vågor - det tar 10 minuter innan Sapeurs Pompiers kommer med första hjälpen och transport till sjukhus - där hon tas emot direkt. Harriet ramlar i skidbacken i Luz Ardiden, en otillgänglig liten skidort högt uppe i Pyrénéerna. inom 10 minuter ligger hon i en pulka omhändertagen av två sjukvårdsutbildade pistörer som kör ner henne försiktigt till den sjukvårdsbil som alltid står beredd på parkeringen - tre kvart senare är hon röntgad nere på närmast sjukstugan. En och en halv timme efter olyckan är hon omhändertagen på sjukhuset i Lourdes. Jag kan räkna upp många fler exempel, i början tänkte vi att vi bara hade tur men nu har jag förstått att den franska sjukvården faktiskt fungerar så här. Människans hälsa går före allt annat. Inte i något av dessa fall har det kinkats med formalia om betalning eller sjukvårdskort eller försäkringar. Vård och omtanke först, byråkrati sen. Människan först, inte som någon snygg slogan, utan i verkligheten.
Och hoppas vid Gud nu att inte Sarkozy lyckas förstöra detta.

tisdag 5 maj 2009

Förflyttning

Just den dagen när den stora välformade björken nere vid vattnet spricker ut i den ljuvligaste späda grönska. Just den dagen då den första lilla späda gullvivan slår ut på gräsmattan brevid sina svagt skimrande rosa och blå grannar som snart ska till och slå ut som fullfjädrade orkidéer - Adam och Eva. Just den dagen då Ingarö är som allra mest förföriskt och fjärden ligger blank. Just den dagen är det dags att byta boställe. Att åka 260 mil söderut - mot Cadillac. Inte är man väl riktigt klok som överger Sverige nu när äntligen den årstiden kommer som alla längtar efter. Nej, troligtvis inte, man är nog inte riktigt klok. Men det är dags ändå, att packa minibussen med 400 stolpar för att kunna bygga stängsel till de blivande franska hästhagarna. Saker gjorda av trä, stolpar och toapapper till exempel, är mycket billigare i Sverige. Vi får in några balar toapapper också, och tio kartonger stearinljus som inte finns att uppbringa i Frankrike, framför allt inte i storpack till vettigt pris. Och 15 watts lampor, finns inte heller. Stearinljus och 15 watts glödlampor har med varandra att göra. I Cadillac är det fint när det är ljust. Mycket ljust. Glöm dämpad belysning och levande ljus mys. En bra restaurang har minst 100 watts glödlampor i taket, många. Eller ännu hellre lysrör. Ju ljusare desto finare och lyxigare. Jag har försökt förstå mekanismerna bakom detta älskande av bjärt belysning. Är det månhända den franska make up industrin som ligger bakom? Helt omöjligt (för en kvinna alltså) att vistas i ett sånt ljus utan att gömma sitt naturliga face under ett lager av foundation, puder, rouge, concealer med mera av högsta kvalitet. Eller är det en kvardröjande protest mot krigstidens krav på mörkläggning. Eller så tänker man som min pappa alltid sa "man måste se maten!" Efterforskningarna fortsätter. Cadillacborna själva har ingen aning, det ska bara vara så helt enkelt. Det är deras världsbild som de är uppfostrade med och som de inte har haft någon orsak att ändra på. Ljust är fint. Ännu ljusare är ännu finare.
Att köra minibuss till Frankrike är som att meditera. Det går inte speciellt fort. Motorljudet är så högt så att radion inte hörs. Jag sitter och håller i ratten och låter tankarna komma och gå som de vill. Det enda du kan äga är din historia var det nån som sa i en film från Australien - klokt. Just där, bakom ratten på väg ner genom Europa tar jag tillfället i akt och spelar upp min egen film för mig själv från minnet. Vi har riktigt kul, min historia och jag. Vissa partier snabbspolar jag, andra tillåter jag mig minnas i varje detalj.
Vid Öresundsbron händer det. Samma sak varje gång. Det är som ett gummiband som går av. Det där gummibandet som drar mig tillbaks mot Ingarö och familj, släkt och vänner i Sverige, som gör att jag tänker "usch vad jobbigt att åka så där långt". I stället kommer ett nytt gummiband, det som drar mig ner mot Cadillac. Bonjour France - je viens! Hej Frankrike, jag kommer! 200 mil kvar, en baggis! Gasen i botten bussen, till mitt andra hem - Cadillac.