torsdag 23 april 2009

Le Mascaret

Östersjön har runnit ut genom Öresund, eller var nu vattnet kan ha tagit vägen. Här är det i alla fall inte. Vi har permanent ebb på Ingarö sedan flera veckor tillbaks. Den nyss sjösatta Bustern står på land, flytbryggan står på land, grynnorna har blivit öar. Det gillar måsarna, de har fått nya ställen att på måsvis stå och kolla läget. Mitt bästa sätt att vakna är ett morgondopp, som vanligtvis så här års är ett kort och intensivt hopp från flytbryggan, plask i, och så snabbt upp. Nu blir det en betydligt mer långdragen process. Hopp från flytbryggan innebär att benen blir blöta upp till knäna, jag måste alltså gå ut i vattnet för att kunna doppa mig. Måste? men hallå, bada i april är väl ändå frivilligt. Just det. Fri vilja, för att det är så himla härligt, speciellt känslan efteråt när det pirrar i alla kroppens celler av välbehag. Eller kanske av tacksamhet, hurra vad glada vi blev tänker cellerna, hon tog upp oss igen från det iskalla vattnet.
Ebb i viken på Ingarö, ebb i Garonnefloden som rinner från sin källa i spanska Pyrénéerna förbi Cadillac och vidare ut i Atlanten. Efter ebb kommer flod, det kan man vara tämligen säker på. Och ibland,under alldeles speciella omständigheter, kommer Le Mascaret. Första gången jag hörde talas om naturfenomenet Mascaret satt vi i trädgården hos vänner i byn Omet. Vi drack vin, pratade och kollade på grodorna som testade sin nya groddamm. de kväkte glatt, dök i från kanten och verkade mycket nöjda med det kristallklara vattnet, det vackra sandfärgade kaklet och framför allt storleken på dammen. Säkert tio gånger större än den där igenvuxna dammen med näckrosor som de huserat i innan våra vänner bestämde sig för att bygga pool.
Le Mascaret är alltså en flodvåg som ibland, jag tror det är vid fullmåne, går uppåt i floderna Garonne och Dordogne. Från havet till källan alltså, tvärt om mot hur floder normalt rinner. Det finns tidtabeller som visar exakt på minuten när Le Mascaret passerar olika platser. Och hur hög vågen är. Hur man nu kan veta det. Fransmännen är ett folk som älskar att leka. Hela livet. Och de älskar att ställa till med folkfest. De tar tillvara på precis alla tillfällen där man kan samlas, kolla på nåt tillsammans, prata, äta och dricka vin. Kanske demonstrera lite, festa i två dagar för att fira att de gröna ärtorna mognat, gå runt hos de folkvalda och fira att de har blivit invalda i kommunfullmäktige. . . Och - samlas i tusentals - för att titta på Le Mascaret. Vi sa naturligtvis ja när våra vänner frågar om vi vill följa med och kolla på flodvågen nästa lördag. Det finns ett speciellt bra ställe där floden smalnar lite, och vågen alltså blir högre. Den ska passera klockan 15.03. Vi måste vara där minst två timmar innan, annars finns ingen möjlighet att göra av bilen nånstans. Vi åker i god tid, det är kö. Jag skämtar inte, det är kö på franska landsbygden för att alla ska åka till just den där udden och kolla på en våg som kommer förbi klockan 15.03. Vi hittar ett ledigt dike som inte är alltför djupt där bilen får stå på trekvart och ansluter till folkströmmen ner mot floden. Här är det fest. Den mycket lilla baren på udden säljer öl, vin och baguette med ”jambon de pays”. Alla åldrar, allt detta pratande och skrattande, och gestikulerandet. Ingen bryr sig om varken floden eller tiden. Det är ju fest! Men, som genom ett trollslag, några minuter i tre har flera tusen människor radat upp sig längs flodkanten, det är trångt, de minsta får stå längst fram, knuff och stök. Alla vill se. Vattnet är brunt av sand och lera som virvlar upp från botten, det ser inte badbart ut. Men jag har fel. På klockslaget 15.03 kommer – inte bara Le Mascaret i ensam brun majestät - utan även ett hundratal surfare, paddlare och simmare med allehanda flytetyg. Med och utan våtträkt. Med proffsig surfstil eller bara hysteriskt plaskande och skrattande. Stort jubel, vi som står på land gör Vågen för Vågen. Ett jubel utan like utbryter. De duktigaste hjältarna i vattnet står fortfarande på sina brädor och surfar vidare uppströms. Men de flesta har för länge sen missat vågen, de simmar mot land och blir emottagna av applåder, intervjuer och Les Pompiers som med sina brandslangar spolar bort resterna av flodgeggan. In med mera öl och vin, nu måste vi slå oss ner ett tag och dela våra upplevelser!



onsdag 15 april 2009

Hundliv

Google trasslar med mitt lösenord så jag kommer inte åt att skriva - lugn, andas i magen. Eftersom allt är energi påverkas naturligvis maskinerna av oss. Speciellt datorerna. Och kopieringsmaskinerna. Hittar ingen annan förklaring till att det "alltid" trasslar när man har bråttom. Dvs när man inte alls är lugn och andas i magen.

Sädesärlan kom i år igen, hurra, de är två som går och vippar med stjärtarna nere på stranden. En nykomling i viken observerades av syrran under påskhelgen - svarthakedopping. Den är jättefin med sitt orange och svarta huvud, men ensam, det kan inte vara kul att vara sällsynt och ensam så här i häckningstider. Vi hoppas han letar upp en partner och kommer tillbaks för att bilda familj, svarthakedoppingungar är säkert jättegulliga.
På väg hem från hundpromenaden tar jag vägen genom björkhagen, där har vi samlat björksav. Det känns väldigt vårig och nyttigt att dricka björksav. Sparar man den ett tag blir det björkvin. Pascal springer före, två råddjur står lugnt kvar och betar, de vet att Pascal är en hund som inte är ett dugg intresserad av råddjur. Och inte av harar, älgar eller rävar heller. Möjligen möss, som katten Zorro lärde honom att jaga när han var ung och just hade kommit till Sverige från Frankrike där han är född.

Hundliv i Cadillac är annorlunda mot hundliv på Ingarö. Eller så är det människorna som är annorlunda, åtminstone i förhållande till sina hundar. Hundarna är i alla fall hur coola som helst i Cadillac, de är med överallt - på krogen, på hotellet, på stranden, på marknaden, på baren - de är välkomna men de vet sin plats, de är hundar. Det finns inga herrelösa hundar, alla bor hos någon, men en del av dem går lösa. T ex den lilla grå som bor hos en av bagerierna, han går en sväng och hämtar sina polare på morgonen, och så går de tillsammans till slaktaren i charkuteriaffären och ser om han har nåt ben eller nåt gammalt korvskinn. Och så går han hem igen och lägger sig på trottoaren i solen utanför sitt bageri. De är hundvana, hundarna i Cadillac. De kan läsa av signaler från andra hundar och vet precis hur de ska bete sig. Om två hundägare möts så är de i första hand intresserade av det mänskliga mötet, ja! en människa som jag kan prata med, vad kul! och som har en hund dessutom, då har vi ju ännu mer att prata om! Människorna bekantar sig på människosätt och hundarna får bekanta sig på hundsätt, med eller utan koppel. Jag har hittills Aldrig sett hundar som flyger på varandra och skäller eller slåss vid dessa tillfällen. Min gissning är att det beror mer på mattarnas och hussarnas inställning än på hundarna i sig. En cool matte som utstrålar lugn och glädje skickar inga signaler om fara till sin hund. Då behöver inte hunden försvara matte utan kan lugnt ägna sig åt att vara hund. Och i det ingår definitivt att hälsa på andra hundar.
Och hur går det då för fransosen Pascal här på Ingarö? Tja, frågar du Pascal så trivs han utmärkt, och jag tror att grannarna börjar vänja sig vid att han ibland tar sina egna små lovar i omgivingarna. Vem vet, kanske hittar han en kompis, och kanske tänker nån öppna en charkuteributik inom räckhåll.

torsdag 9 april 2009

Hurra - du har ett problem!

Det blev ingen sista skridskotur, i stället ett första dopp, isen gick upp i går morse. Viken invaderas snabbat av storskrak, knipa, vigg och gräsand som på sjöfågelmanér förbereder sig för bosättning och uppfödning av ungar. Undrar om vi får något par i skrakholken i år? Det regnar, vilket inte bekommer sjöfåglar ett enda dugg.
Läser tidningen Land till frukost, bästa sättet att hålla koll på det verkliga Sverige, inte bara storstadstrenderna. Läser om ett ungt par från Polen som etablerat sig och köpt hus i Långared. Huset brann ner, de räddade sina två små barn men hade ingen försäkring, och fick inte låna några pengar av banken för att bygga ett nytt hus. och vad händer då? Jo hela Långared ställer upp med sin kreativitet, arbetsvilja, begagnade saker, insamlingar etc och bygger tillsammans ett nytt hus åt den polska familjen. En sån historia berör mig djupt i själen, tårarna kommer fram, av glädje och rörelse.
Människor vill hjälpa varandra, det är jag helt övertygad om. Jag vill vakna på morgonen och känna att jag behövs, att det gör skillnad om jag går upp eller inte. Att det skulle vara bra att inte vara till besvär och att inte fråga om hjälp tror jag är en total missuppfattning. Genom att be om hjälp hjälper du en medmänniska att känna sig behövd!

I Cadillac är en stor del av meningen med livet att hjälpas åt med andras problem. Vägkanten höll inte, minibussen ligger i diket, jag ringer Bruno i grannbyn och säger de förlösande orden "j'ai une problème. . ." jag har ett problem. Och jag hör hur han ler med hela kroppen och redan har mobiliserat räddningsaktionen som går ut på att han ringer till några av sina vänner, som blir lika glada över att få hjälpa till. De kommer dånande med nåns traktor, nåns hund, en påse croissanter - jag behöver inte vänta länge. De pratar och gestikulerar och blir lite osams om hur räddningsarbetet ska utföras, pratar lite till, och ännu lite till. Bjuder på croissanter, snackar med hunden. En förbipassernade bil kommer inte fram, inga sura miner, bara ett glatt leende när de två männen kliver ur och förstår att - här kan jag få vara med och hjälpa till! Två nya anslutna, då måste de ju också få ha sina synpunkter på hur detta ska gå till, och en massa annat. Jag upphör aldrig att fashineras över detta folk, de behöver 10 000 ord när vi effektiva svenskar tycker det räcker med 100. En bärgningsbil i Sverige hade säkert fått upp minibussen ur diket på kortare tid - men ack så mycket tråkigare. Och, framför allt, då hade jag inte varit med och bidragit till meningen med livet för Bruno och hans vänner.

söndag 5 april 2009

Aillet

Aillet - vitlöksskott
Säg aillet i Cadillac och människor blir liksom simmiga i blicken och suckar av välbehag. Ajjé uttalas det, med en liten fördröjning på é, och på utandning, paus efteråt. Och så ett leende liksom för att med hela kroppen visa hur otroligt underbart härligt det är att vara mitt i den sydvästfranska våren där de små godingarna äntligen stuckit upp ur jorden. ser ut som minipurjo, eller salladslök. säljs i knippor om fyra till fem för cirka en euro på marknaden. Där står en bonde som ser ut som om han tillbringat vintern i samma jordkällare som hans morötter. han har denna lördag morgon hyrt en plats på Cadillacs torg för att sälja de sista morötterna, som för övrigt är precis så långt man över huvud taget kan komma ifrån de välsvarvade små tvättade sakerna i plastpåse som säljs på Mac Donalds (usch, inte svära i bloggen Léna). och, där på den gamla vaxduken han lagt på sitt provisoriska bord ligger de ljusgröna knippena. det gäller att passa på, åtgången är stor och stora starka män med magar och basker och skäggstubb och små paranta kvinnor med korg står alla och konverserar och konverserar om Le Printemps (våren), om Les Asperges (sparrisen), och om Omelette aux Aillets! Mais c'est BON madame, vous allez les couper en tranches. faire fondre un peu de beurre. . . Monsieur Giles vet knappt till sig i sin vilja att verkligen få mig att förstå hur gott det är att just nu njuuuta av omelett med smörfrästa vitlöksskott. Jag hör mig för lite om huruvida de märkt av La Crise. Ja, nånting har man hört talas om, däruppe i norr, men här nere, Madame, ni förstår vi har ingen industri här, vi bara lever. vi har det bra, odlar vårt vin, föder upp våra ankor - och Gläds åt varje ny primör som presenteras på marknaden. Och, tja, under hela mars så läste jag inte en enda tidning och såg inte på teve, och så himla krisigt verkar det väl inte vara. . . Och aillet - denna lilla grönsak som kan få starka, vuxna män att bete sig som kaniner när de står och tuggar i sig de Starkt vitlökssmakande råa vitlöksskotten doppade i salt - bon pour la santé, et le morale. Bra för hälsan och moralen.
Vive La France!

fredag 3 april 2009

Första bloggdagen - Ingarö

Ska förklara titeln på denna blogg - Cadillac-Ingarö.
Det är mina två boställen. Cadillac ligger en halvtimme från Bordeaux i sydvästra Frankrike, Ingarö är en av de största öarna i Stockholms skärgård.
Jag kommer skriva om livet på dessa två ställen. Bland annat.
Eftersom jag har många järn i elden och ska försöka lära mig att sitta ner på min storlek 27 rumpa med jämna mellanrum och faktiskt få ner nåt - typ denna blogg - regelbundet - kommer det inte bli några långa romaner.
hellre en haiku.
Jag vaknade nyss
I trädgården står en älg
Typisk älgmorgon

Jag vaknade i natt. tänkte på hur livet är. Det rusar på liksom. Gäller att inte rusa med. Man kan faktiskt bara låta det flöda fritt. Släppa det som inte behövs och gå vidare. det handlar inte om förändringsarbete som ska göras nu för att få lugn och ro sen. Life is research and development säger min vän Anna-Linda. Hela tiden. Enjoy the ride. Men vad är det som behövs då, för att inte ta slut på sig tänkte jag. Jo - nu ska ni få höra - detta är speciellt riktat till alla våra kära politiker:
Kallt huvud
Varmt hjärta
Rena händer
Och fötterna på jorden

Typiskt mig - jag säger att jag ska skriva om Ingarö och Cadillac och så skriver jag om nåt helt annat. Men det är väl så det är med blogg - behöver inte vara så himla genomtänkt - yeah!

På Ingarö idag här ute vid Björnö infjärd har de första blåsipporna slagit ut, två gröngölingar jagade varandra mellan björkarna i hagen, måsarna väckte mig i morse, men de vände ut mot havet igen för isen vill inte riktigt ge sig. den har övergått till pipis. om det är kallt i natt fryser ytan och då kanske skridskorna kommer fram sista gången på säsongen.
Nu är det dags att äta köttbullar hos mamma Karin - leve generationsboendet!