söndag 26 juni 2011

Om livet - och döden


Kan man blogga om döden i ett forum som detta? Ja, för döden är verkligheten, min verklighet och många andras verklighet, denna vår år 2011. Göran är död. Min livskamrat finns inte längre, åtminstone inte i den fysiska form som jag är van vid. Det är overkligt och ovant och . . . så sorgligt. Vi som skapade Garreau tillsammans, vi som levde i nuet och som gjorde varje dag till ett smycke. Vi som höll föreläsningar om hur man förverkligar en vision tillsammans med sin partner. Hur man lär sig använda varandras olikheter för att tillsammans åstadkomma mer än vad man kan göra själv. Jag är i alla fall så otroligt tacksam för alla de dagar vi hade tillsammans, alla de dagar som vi fyllde med upplevelser, kärlek och en obändig lust att alltid göra "det där lilla extra". Kanske visste vi att tiden vi skulle få tillsammans var utmätt. När jag sitter här och skriver känns det som om vi levde tillsammans många, många fler dagar än de som blev. Vi var dom där som andra tittade på och sa "men vad häftigt, ni har ju verkligen gjort det som så många drömmer om och pratar om". Jag är så tacksam för att vi gjorde det, och så förundrad över den obändiga energi som vi tillsammans kunde mobilisera, i alla lägen, om man undantar Görans sista vecka i livet. Då fanns det bara en väg att gå, då hjälpte ingenting. Det var bara att kapitulera. Inför livet, och inför döden. För dom hänger intimt ihop. Och mitt i den tystnad, oändliga sorg, ilska, ledsamhet och hela känsloregistret som fanns denna din sista vecka i livet, mitt i alla dessa nyanser av svart, så spirade små kärleksfulla händelser, precis som det efter en skogsbrand kan spira små gröna strån. Vi kom överens, vi försonades, vi sköt inte längre upp. Vi förstod in i märgen att livet inte är något vi ska ta för givet, det är inte något som ska levas sen, det pågår runt omkring oss nu, nu och nu.
Tack Göran - för att du var så generös - ända in i det sista.