lördag 7 maj 2011

Om att vända om


Kvällens tankar skrivs från Ingarö. Det är sådär vackert som det bara kan vara en kväll i början av maj i skärgården. Har kommit hem från en lång härlig cykeltur med min 22-årige son, kors och tvärs genom skog och på små grusvägar.
Läge för vårskrik!
Tänker på begreppet lycka, har inte varit i Sverige så mycket denna vinter men förstått att det är ett hett ämne på teve och i tidningar. Vår jakt på lycka, recept för ett lyckligt liv, hur gjorde jag för att finna lyckan? . . . Är lycka något som finns runt hörnet, där borta, i den eller den upplevelsen. Är lycka alltid förknippat med en aktivitet - att jag gör något. Blir jag lyckligare för att jag rest till hundra länder, bestigit hundra berg eller cyklat hundra mil? Jag är en mycket aktiv person och skulle utan vidare kunna svara JA på den frågan. Ju mer desto bättre, ju högre desto häftigare, ju längre desto mer tillfredsställande.
Men, nu har denna Duracellkanin som är jag börjat fundera i för mig nya banor. Min älskade sambo är också Duracellkanin, han är sjuk och utslagen denna vackra vårvecka. Jag vamar (vård av man om ni undrar vad det betyder), vilket betyder ett mycket stilla liv med tid för vila, eftertanke och meditation. Först infann sig en stor frustration när jag märkte att vi fick ställa in en massa planerade aktiviteter. Sen infann sig ett stort LUGN. Jag har läst om att man ska stanna i många kloka böcker, men inte riktigt fattat att det även skulle gälla mig. Jag gör ju min qigong varje morgon och tycker jag är hyfsat bra på att vara närvarande. Men - att stanna - det har jag nog nästan aldrig provat förut. Det känns som att jag vänder om, jag liksom vänder på flödet. I stället för att jaga upplevelser för att få den där känslan av tillfredsställelse och lycka så vände jag ryggen till alltihop. Jag stannade upp och gjorde ingenting, och då menar jag ingenting. Inte läsa bok, inte sitta vid datorn, inte göra qigong. Ur detta ingenting så skapades liksom ett inre rum, där inga tankar finns, där det är lugnt.
Sent ska synderskan vakna är det säkert någon som tänker nu, har jag inte sagt att du borde. . .
I alla fall, vet ni vad som hände då, när jag stannade? Jo, en alldeles underbar känsla av både lycka och tacksamhet kom och knackade på, och blev insläppt, för jag var ju inte längre upptagen av att jaga.
Jag kommer med största sannolikhet fortsätta var Duracellkanin. Jag kommer fortsätta vilja cykla långt, åka skidor fort och galoppera över blommande ängar.
Men däremellan stanna.

Bilden på Pascal får illustrera detta inlägg. Djuren kan ju det här. Ligger och bara är. Oroar sig inte över orättvisorna i världen. Blir hungrig - äter, vill leka - leker, vill sova - sover. . . hur svårt kan det vara egentligen?