onsdag 2 november 2011

I See You


NU har jag kommit på det! Eller rättare sagt, för ett par veckor sen kom jag på det. När jag var på promenad ner från Château Ricaud mellan vinstockarna som dignade av mögliga druvor (ja, de ska vara mögliga, det är då vinet blir så där sött och gott och får kallas Loupiac eller Sauternes eller Cadillac), tillsammans med några trevliga gäster. Gästernas erfarenhet var att fransmän är snorkiga och svåra att kommunicera med, speciellt uppe i Paris. Ja, de är speciella, de är inte som vi svenskar när det gäller kommunikation. Inte alls. Mycket av mina sporadiska blogginlägg handlar ju precis om detta. Om att fransmännen använder tusen gånger fler ord än vi gör (jag överdriver inte), att man måste upprepa en sak minst fem gånger innan någon som helst överenskommelse kan inträda. Helt olikt oss svenskar alltså som tycker det är pinsamt att upprepa en sak över huvud taget av rädsla att få tillbaks "tror du jag är dum eller", "det där här du ju redan sagt", "sluta tjata". I Frankrike finns inte begreppet tjata, för alla tjatar hela tiden så det finns liksom inte någon motsats. Men nu till min nya spaning om detta folk som aldrig upphör att förvåna och förtjusa mig.
Det handlar om det som beskrivs så fint i filmen Avatar - om nödvändigheten av I See You.
Jag tar ett exempel. Spanar in detta fenomen på flygplatsen i Biarritz där det står en kö med människor som ska beställa kaffe, croissant eller smörgås av kvinnan bakom disken. Så här gör en svensk - tittar inte i ögonen, tittar någon helt annan stans, hasplar fort ur sig det han eller hon vill ha, tar upp plånboken, ser otålig ut, ofta lite stressad (det är ju kö, tänk om de bakom blir otåliga och det är mitt fel). Kvinnan hör så klart inte, hon känner sig påhoppad av denna ouppfostrade varelse på andra sidan som inte ser henne, utan bara det hon ska servera. Hon försvarar sig på det sätt hon kan, till exempel genom att inte låtsas förstå, eller att vara extremt långsam, eller att prata med någon annan i kön. Hon är helt enkelt rädd och känner sig kränkt.
Så här gör fansmännen, och de svenskar som lärt sig, till exempel jag själv. Tittar kvinnan i ögonen, andas ut, säger Bonjour Madame, ler, kollar av att hon också ler och svarar med Bonjour, andas ut igen, liten paus. Kontakt etablerad, jag ser dig, jag vill dig inget ont. Du är ok, jag är ok. Nu kan vi börja kommunicera. Hon öppnar sina öron och anstränger sig verkligen för att förstå vad jag säger, och detta enkla förändrar allt. Det har ingenting med språk att göra, det har med medmänsklighet att göra. Det har att göra med att det blir knas när Human Doings (svenskar) ska kommunicera med Human Beings (fransmän).