Se människan

Läser Agneta Pleijels engagerande artikel i SvD.
Ja, jag är tillbaks på Ingarö i fem dagar, kunde inte hålla mig, måste vara med när liljekonvaljerna slår ut - den första invid det branta berget slog ut idag. Den doftar Diorissimo - eller tvärt om menar jag. naturligtvis är det parfymen som lånat sin doft från blomman. Ungdomarna känner inte till den numera helt otrendiga parfymen, de tycker liljekonvaljen luktar Jenka. ??? Ja, dom där blåa tugguminna som vi gillade när vi var små. Där ser man, livet förändras, referensramarna ändras med nya generationer.
Var var jag? jo, Agneta Pleijels artikel. Hon skriver så vackert, så poetiskt och gripande och närvarande om det viktigaste som finns - att vilja se, människan. Hon har följt en flyktingfamilj som blivit avvisad, trots läkarintyg att detta skulle innebära fara för livet för en av barnen i familjen. Avvisad av människor med makt som bara mött dem, vars liv deras beslut förstör, genom byråkratins gång. Aldrig genom ett mänskligt möte. Inte genom att se någon i ögonen och själv göra en bedömning utifrån sin egen tro på vad som är rätt och fel. Ska vi ha det så? Är detta lösningen på hur vi människor ska kunna hålla oss kvar på Moder Jord och inte utrota oss själva? Rädda världen - pyttsan! Moder Jord behöver bara ruska lite på sig för att bli av med oss, det handlar om att rädda vår egen arts rätt till existens på denna planet. och det är bråttom! Jag är övertygad om att vi inte gör detta genom att gömma oss bakom system där individer suddas ut till en grå massa, där vi vänder ryggen till och ser om vårt eget hus "för det gör ju alla andra". Stora trygga staten lägger sig som en grå och fuktig filt över tillvaron. Det som en gång var den stora drömmen om ett tryggt samhälle har blivit den stora mardrömmen. Ett samhälle där alla vill ha, men få vill ge, ett samhälle där alla pratar om rättigheter, men få om skyldigheter, ett samhälle där det personliga ansvaret har lagts ner till förmån för det anonyma kollektivets dumhet.
Oj, nu blev det politik - men jag blir faktiskt upprörd.
Och hur har vi det då i Cadillac? Tja, jag kan berätta om sjukvården som exempel. Flera exempel kommer i följande bloggar. Mitt jobb i Cadillac innebär att jag är värdinna för svenskar som kommer ner och vill uppleva den här delen av Frankrike. Då och då händer att någon blir sjuk, eller gör illa ett ben i skidbacken i Pyrénéerna, eller något annat som föranleder uppsökande av sjukvård. Då åker man ner till Cabinet Medical i Cadillac, oavsett tidpunkt så har den maximala väntetiden varit fem (5) minuter de cirka 20 gångerna något hänt under de senaste fem åren. Pappersexercisen är noll - i denna byråkratins högborg Frankrike är det människan som är viktig - inte pappren. Är man sjuk så ska man tas om hand - fort, mänskligt och professionellt. Efter första utlåtandet hos läkaren på Cabinet Medical får man kanske en remiss till en öronspecialist om det är problemet. Specialisten finns i grannstaden och dit får man komma samma dag. Eller man ska på röntgen, och närmaste Centre Radiologique (röntgencentrum) finns i grannbyn och dit får man åka direkt. Emielines knä går ur led i Atlantens vågor - det tar 10 minuter innan Sapeurs Pompiers kommer med första hjälpen och transport till sjukhus - där hon tas emot direkt. Harriet ramlar i skidbacken i Luz Ardiden, en otillgänglig liten skidort högt uppe i Pyrénéerna. inom 10 minuter ligger hon i en pulka omhändertagen av två sjukvårdsutbildade pistörer som kör ner henne försiktigt till den sjukvårdsbil som alltid står beredd på parkeringen - tre kvart senare är hon röntgad nere på närmast sjukstugan. En och en halv timme efter olyckan är hon omhändertagen på sjukhuset i Lourdes. Jag kan räkna upp många fler exempel, i början tänkte vi att vi bara hade tur men nu har jag förstått att den franska sjukvården faktiskt fungerar så här. Människans hälsa går före allt annat. Inte i något av dessa fall har det kinkats med formalia om betalning eller sjukvårdskort eller försäkringar. Vård och omtanke först, byråkrati sen. Människan först, inte som någon snygg slogan, utan i verkligheten.
Och hoppas vid Gud nu att inte Sarkozy lyckas förstöra detta.