De Äldste

Skriva-blogg-tid finns på Ingarö, inte i Cadillac, om man får döma av min egen statistik. 100 procent av mina oregelbundna inlägg har författats på Ingarö. Ofta framåt natten, med en spinnande katt i knät och en snarkande hund vid fötterna. så är det just nu, dagens nästan tropiska majvärme har förbytts i något som känns mer välbekant – nordisk juninattskyla.

Rubriken – De Äldste – är mitt förslag till vad vi ska kalla åldersgruppen 75 plus. För en tid sedan uppmärksammade media att det är en försvinnande liten del av nyhetsutbudet som handlar om eller riktar sig till de allra äldsta i samhället. Man frågade sig även vad denna grupp bör kallas, för att särskiljas från “äldre” och “pensionärer”.
Mitt förslag är alltså – De Äldste.
Detta uttryck inrymmer något vördnadsfullt. De i vårt samhälle som har samlat på sig mest livsvisdom, de som bör högaktas och behandlas med yttersta respekt. Helt enkelt därför att något så fint som livsvisdom förtjänar respekt.
De Äldste tar man av sig hatten för, man tar sig gärna tid att sitta ner tillsammans med, och lyssna på. Inte av orsaken att jag ska vara snäll flicka, utan av den helt egoistiska orsaken att jag kommer att få perspektiv på mitt eget liv, min egen verklighetsuppfattning och därigenom berikas.
De Äldste ber inte om ursäkt för sig. De tar plats med den självklara auktoritet som bara livsvisdom kan ge. De ligger inte samhället till last, de har skapat samhället. För det är ju deras insatser som har byggt det välstånd vi nu kämpar för att behålla.
Jag ser inte livet som en trappa - först går man upp, vid 50 står man på topp. och sen är det bara utför ner i graven. i stället ser jag livet som en spiral, vi föds i mitten, ju längre vi lever desto längre ut på spiralen kommer vi, och desto rikare blir vi eftersom allt det vi varit med om i livet finns inuti vår livsspiral. En vacker dag släpper vi taget - och bildar en ny spiral någonstans.

I Cadillac har De Äldste en självklar och respekterad plats, för här har man inte splittrat upp samhället i olika delar beroende på vilken ålder man har. Man hör i hop i familjer, och dom är stora. Alla som är släkt på något som helst vis kallas kusiner så på ett bröllop blir det lätt 200 personer bara från släkten. De äldste bor med de gamla, och med deras barn och barnbarn. Jag pratar inte om några jättelika slott med flyglar utan om vanliga enkla stenhus som byggts till och delats av så att varje generation får sitt eget boende. Ofta bor fyra generationer tillsammans, och de äldste är inte sällan över 90 år. Man har inte något emot att bo lite trångt (i våra svenskögon i alla fall), det viktiga är att hålla ihop. Låter stenålder kanske, men jag ser att människor mår bra av det. Kanske är en grundförutsättning för att det ska fungera att de är som de är här nere, inte rädda för att visa sina känslor. Inga känslor är förbjudna, man kan bli osams och skrika åt varandra, gråta, pussas och skratta. Dela sorger och glädjeämnen. Det är helt främmande för människorna i och kring Cadillac att ett bråk skulle innebära uppsagd vänskap. Ett bråk rensar luften och är livgivande - för alla, även De Äldste.