torsdag 23 april 2009

Le Mascaret

Östersjön har runnit ut genom Öresund, eller var nu vattnet kan ha tagit vägen. Här är det i alla fall inte. Vi har permanent ebb på Ingarö sedan flera veckor tillbaks. Den nyss sjösatta Bustern står på land, flytbryggan står på land, grynnorna har blivit öar. Det gillar måsarna, de har fått nya ställen att på måsvis stå och kolla läget. Mitt bästa sätt att vakna är ett morgondopp, som vanligtvis så här års är ett kort och intensivt hopp från flytbryggan, plask i, och så snabbt upp. Nu blir det en betydligt mer långdragen process. Hopp från flytbryggan innebär att benen blir blöta upp till knäna, jag måste alltså gå ut i vattnet för att kunna doppa mig. Måste? men hallå, bada i april är väl ändå frivilligt. Just det. Fri vilja, för att det är så himla härligt, speciellt känslan efteråt när det pirrar i alla kroppens celler av välbehag. Eller kanske av tacksamhet, hurra vad glada vi blev tänker cellerna, hon tog upp oss igen från det iskalla vattnet.
Ebb i viken på Ingarö, ebb i Garonnefloden som rinner från sin källa i spanska Pyrénéerna förbi Cadillac och vidare ut i Atlanten. Efter ebb kommer flod, det kan man vara tämligen säker på. Och ibland,under alldeles speciella omständigheter, kommer Le Mascaret. Första gången jag hörde talas om naturfenomenet Mascaret satt vi i trädgården hos vänner i byn Omet. Vi drack vin, pratade och kollade på grodorna som testade sin nya groddamm. de kväkte glatt, dök i från kanten och verkade mycket nöjda med det kristallklara vattnet, det vackra sandfärgade kaklet och framför allt storleken på dammen. Säkert tio gånger större än den där igenvuxna dammen med näckrosor som de huserat i innan våra vänner bestämde sig för att bygga pool.
Le Mascaret är alltså en flodvåg som ibland, jag tror det är vid fullmåne, går uppåt i floderna Garonne och Dordogne. Från havet till källan alltså, tvärt om mot hur floder normalt rinner. Det finns tidtabeller som visar exakt på minuten när Le Mascaret passerar olika platser. Och hur hög vågen är. Hur man nu kan veta det. Fransmännen är ett folk som älskar att leka. Hela livet. Och de älskar att ställa till med folkfest. De tar tillvara på precis alla tillfällen där man kan samlas, kolla på nåt tillsammans, prata, äta och dricka vin. Kanske demonstrera lite, festa i två dagar för att fira att de gröna ärtorna mognat, gå runt hos de folkvalda och fira att de har blivit invalda i kommunfullmäktige. . . Och - samlas i tusentals - för att titta på Le Mascaret. Vi sa naturligtvis ja när våra vänner frågar om vi vill följa med och kolla på flodvågen nästa lördag. Det finns ett speciellt bra ställe där floden smalnar lite, och vågen alltså blir högre. Den ska passera klockan 15.03. Vi måste vara där minst två timmar innan, annars finns ingen möjlighet att göra av bilen nånstans. Vi åker i god tid, det är kö. Jag skämtar inte, det är kö på franska landsbygden för att alla ska åka till just den där udden och kolla på en våg som kommer förbi klockan 15.03. Vi hittar ett ledigt dike som inte är alltför djupt där bilen får stå på trekvart och ansluter till folkströmmen ner mot floden. Här är det fest. Den mycket lilla baren på udden säljer öl, vin och baguette med ”jambon de pays”. Alla åldrar, allt detta pratande och skrattande, och gestikulerandet. Ingen bryr sig om varken floden eller tiden. Det är ju fest! Men, som genom ett trollslag, några minuter i tre har flera tusen människor radat upp sig längs flodkanten, det är trångt, de minsta får stå längst fram, knuff och stök. Alla vill se. Vattnet är brunt av sand och lera som virvlar upp från botten, det ser inte badbart ut. Men jag har fel. På klockslaget 15.03 kommer – inte bara Le Mascaret i ensam brun majestät - utan även ett hundratal surfare, paddlare och simmare med allehanda flytetyg. Med och utan våtträkt. Med proffsig surfstil eller bara hysteriskt plaskande och skrattande. Stort jubel, vi som står på land gör Vågen för Vågen. Ett jubel utan like utbryter. De duktigaste hjältarna i vattnet står fortfarande på sina brädor och surfar vidare uppströms. Men de flesta har för länge sen missat vågen, de simmar mot land och blir emottagna av applåder, intervjuer och Les Pompiers som med sina brandslangar spolar bort resterna av flodgeggan. In med mera öl och vin, nu måste vi slå oss ner ett tag och dela våra upplevelser!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar