Hurra - du har ett problem!

Det blev ingen sista skridskotur, i stället ett första dopp, isen gick upp i går morse. Viken invaderas snabbat av storskrak, knipa, vigg och gräsand som på sjöfågelmanér förbereder sig för bosättning och uppfödning av ungar. Undrar om vi får något par i skrakholken i år? Det regnar, vilket inte bekommer sjöfåglar ett enda dugg.
Läser tidningen Land till frukost, bästa sättet att hålla koll på det verkliga Sverige, inte bara storstadstrenderna. Läser om ett ungt par från Polen som etablerat sig och köpt hus i Långared. Huset brann ner, de räddade sina två små barn men hade ingen försäkring, och fick inte låna några pengar av banken för att bygga ett nytt hus. och vad händer då? Jo hela Långared ställer upp med sin kreativitet, arbetsvilja, begagnade saker, insamlingar etc och bygger tillsammans ett nytt hus åt den polska familjen. En sån historia berör mig djupt i själen, tårarna kommer fram, av glädje och rörelse.
Människor vill hjälpa varandra, det är jag helt övertygad om. Jag vill vakna på morgonen och känna att jag behövs, att det gör skillnad om jag går upp eller inte. Att det skulle vara bra att inte vara till besvär och att inte fråga om hjälp tror jag är en total missuppfattning. Genom att be om hjälp hjälper du en medmänniska att känna sig behövd!

I Cadillac är en stor del av meningen med livet att hjälpas åt med andras problem. Vägkanten höll inte, minibussen ligger i diket, jag ringer Bruno i grannbyn och säger de förlösande orden "j'ai une problème. . ." jag har ett problem. Och jag hör hur han ler med hela kroppen och redan har mobiliserat räddningsaktionen som går ut på att han ringer till några av sina vänner, som blir lika glada över att få hjälpa till. De kommer dånande med nåns traktor, nåns hund, en påse croissanter - jag behöver inte vänta länge. De pratar och gestikulerar och blir lite osams om hur räddningsarbetet ska utföras, pratar lite till, och ännu lite till. Bjuder på croissanter, snackar med hunden. En förbipassernade bil kommer inte fram, inga sura miner, bara ett glatt leende när de två männen kliver ur och förstår att - här kan jag få vara med och hjälpa till! Två nya anslutna, då måste de ju också få ha sina synpunkter på hur detta ska gå till, och en massa annat. Jag upphör aldrig att fashineras över detta folk, de behöver 10 000 ord när vi effektiva svenskar tycker det räcker med 100. En bärgningsbil i Sverige hade säkert fått upp minibussen ur diket på kortare tid - men ack så mycket tråkigare. Och, framför allt, då hade jag inte varit med och bidragit till meningen med livet för Bruno och hans vänner.