Förflyttning

Just den dagen när den stora välformade björken nere vid vattnet spricker ut i den ljuvligaste späda grönska. Just den dagen då den första lilla späda gullvivan slår ut på gräsmattan brevid sina svagt skimrande rosa och blå grannar som snart ska till och slå ut som fullfjädrade orkidéer - Adam och Eva. Just den dagen då Ingarö är som allra mest förföriskt och fjärden ligger blank. Just den dagen är det dags att byta boställe. Att åka 260 mil söderut - mot Cadillac. Inte är man väl riktigt klok som överger Sverige nu när äntligen den årstiden kommer som alla längtar efter. Nej, troligtvis inte, man är nog inte riktigt klok. Men det är dags ändå, att packa minibussen med 400 stolpar för att kunna bygga stängsel till de blivande franska hästhagarna. Saker gjorda av trä, stolpar och toapapper till exempel, är mycket billigare i Sverige. Vi får in några balar toapapper också, och tio kartonger stearinljus som inte finns att uppbringa i Frankrike, framför allt inte i storpack till vettigt pris. Och 15 watts lampor, finns inte heller. Stearinljus och 15 watts glödlampor har med varandra att göra. I Cadillac är det fint när det är ljust. Mycket ljust. Glöm dämpad belysning och levande ljus mys. En bra restaurang har minst 100 watts glödlampor i taket, många. Eller ännu hellre lysrör. Ju ljusare desto finare och lyxigare. Jag har försökt förstå mekanismerna bakom detta älskande av bjärt belysning. Är det månhända den franska make up industrin som ligger bakom? Helt omöjligt (för en kvinna alltså) att vistas i ett sånt ljus utan att gömma sitt naturliga face under ett lager av foundation, puder, rouge, concealer med mera av högsta kvalitet. Eller är det en kvardröjande protest mot krigstidens krav på mörkläggning. Eller så tänker man som min pappa alltid sa "man måste se maten!" Efterforskningarna fortsätter. Cadillacborna själva har ingen aning, det ska bara vara så helt enkelt. Det är deras världsbild som de är uppfostrade med och som de inte har haft någon orsak att ändra på. Ljust är fint. Ännu ljusare är ännu finare.
Att köra minibuss till Frankrike är som att meditera. Det går inte speciellt fort. Motorljudet är så högt så att radion inte hörs. Jag sitter och håller i ratten och låter tankarna komma och gå som de vill. Det enda du kan äga är din historia var det nån som sa i en film från Australien - klokt. Just där, bakom ratten på väg ner genom Europa tar jag tillfället i akt och spelar upp min egen film för mig själv från minnet. Vi har riktigt kul, min historia och jag. Vissa partier snabbspolar jag, andra tillåter jag mig minnas i varje detalj.
Vid Öresundsbron händer det. Samma sak varje gång. Det är som ett gummiband som går av. Det där gummibandet som drar mig tillbaks mot Ingarö och familj, släkt och vänner i Sverige, som gör att jag tänker "usch vad jobbigt att åka så där långt". I stället kommer ett nytt gummiband, det som drar mig ner mot Cadillac. Bonjour France - je viens! Hej Frankrike, jag kommer! 200 mil kvar, en baggis! Gasen i botten bussen, till mitt andra hem - Cadillac.